Malin Rockström: Allt papper är bra papper när man lever med en förbannelse

Skräpmatsservetterna räckte i två dagar.

ANNONS
LocationHalland||

Det finns mycket man gör per automatik. Andas och sånt. Mina barn säger nej innan de ens hört vad jag sagt. Min sambo äter chips utan att han är medveten om det. Själv snyter jag mig, i varenda liten pappersbit jag kommer åt.

”Mamma jag har spiiiiillt!”

Jag rusar dit med hushållspappret i högsta hugg. Nästan framme släpper närminnet och det enda jag vet är att jag har papper i handen. Varför har jag det? Det måste vara så att jag tänkte snyta mig! Ganska mycket papper för ett litet fräs, men jaja. Och så snyter jag snoken och går för att slänga pappret.

ANNONS

”Mamma kan jag få pappeeeeeeer!?”

Efter semestern, alltså den man har på sommaren, så drabbades vår familj av en förbannelse. En sjukdomsförbannelse. En vab-förbannelse. Det hann inte gå mer än nån vecka in på höstterminen innan det satte igång, och sen har det inte slutat. Det är inte många hela veckor vi vuxna kunnat jobba och barnen varit i skolan och förskolan. Är det inte den ena så är det den andra, eller den tredje eller fjärde för den delen. För aldrig förr har vi vuxna varit så här mycket sjuka heller.

Hosta, feber och snor. Och varje gång den lille astmatikern hostar så kräks han. Lite som en bonussjukdom. Så vi har använt mycket hushållspapper, toapapper, näsdukar, servetter, tvättlappar, våtservetter och diverse pappersvaror den här hösten och vintern. I varenda vrå finns något att torka med, ändå är det ofta man inte har något till hands när en grön elva kommer farande ur en liten barnsnok.

Denna pappersbesatthet har gjort att jag lagt mig an med vanan att snyta mig i allt som ingen annan verkar vara i behov av.

”En ensam näsduk kvar i paketet? Det är bäst jag snyter mig i den. Är jag snuvig? Nej, men man vet aldrig när man kommer över lite papper nästa gång.”

ANNONS

Ungefär så gissar jag att min hjärnas resonemang går medan jag per automatik besudlar det lilla mjuka arket någon annan med stor sannolikhet hade behövt om en stund.

För ett par veckor sedan var det lördag och för första gången sen i somras var ingen svårt sjuk på helgen. Vi skulle hitta på något, så vi åkte till Mölndal och käkade snabbmat. En utflykt som hette duga! På snabbmatsrestaurangen fanns det servetter. Tur eftersom det var jättesölig mat. Vi fick hämta mer och mer servetter. Jag gick, Andreas gick, Bertil gick. Mer papper, mer! Men när vi var klara och jag hade polerat barnen med frityrflott och servett, så insåg jag att vi hade en hel hög oanvända servetter kvar! Någon annan kanske hade kastat dem med resten av skräpet utan att ägna det en tanke, eller tänkt att det blev lite väl många och att man skulle tänka på det till nästa gång. Men inte jag. Jag blev tokglad och stoppade snabbt ner dem i handväskan, vilken bonus! Rena rama Happy meal-leksaken för en pappersberoende!

Skräpmatsservetterna räckte i två dagar och brukades enbart i bilen. De luktade mat-os och jag blev lätt illamående varje gång jag okynnessnutit mig i en av dem. Men jag var tacksam. Allt papper är bra papper när man lever med en sjukdomsförbannelse.

ANNONS
ANNONS