Sommarlovet går mot sitt slut, men än så länge finns dagar kvar att njuta av. Vi tog därför en tripp till vårt älskade Malmö, som så många gånger förr om somrarna. Skillnaden är bara att den här gången hade vi bara en av mina två söner med oss. För det är ju ofta så, att när en människa snart är 16 år, så är det inte lika roligt att följa med vuxna på utflykter. Då är det i stället sommarjobb och kompisar som lockar. Och jag förstår honom – jag har ju själv varit där – även om det förvisso är ganska många år sedan nu… Redan när jag var 14 år började jag tröttna på att följa med mamma och pappa på husvagnssemestrar – och gjorde jag det mot förmodan, så tillbringade jag helst tiden med att läsa Starlet, småsura, och äta smågodis inne i husvagnen. Stackars mina föräldrar, vilken jobbig tonåring jag säkert var då. Men det blev väl någorlunda folk av mig till slut ändå.
Men än så länge har jag en son, som fortfarande tycker det är helt ok att följa med mig och min man på resor. Faktum är att jag tror att det var toppen att få full uppmärksamhet under några dagar. Han har – till skillnad från sin äldre bror – nästintill aldrig upplevt hur det är att vara ensam med sina föräldrar. Hans storebror och jag hade tack vare mina blogguppdrag förr, förmånen att resa runt på roliga äventyr tillsammans, men lillebror var fortfarande för liten då. Inte mer än rätt att han ska få känna på lyxen att vara kung av sommarlovet några dagar.
När vi gick där på Malmös gator tog han – som så många gånger – min hand i sin. ”Tack för dessa härliga dagar, mamma”. Mitt hjärta blev med ens ännu varmare, och jag tryckte hans hand tillbaka. Är det någon som ska tacka så är det ju jag. Tänk att han fortfarande tycker att jag är bland de coolaste mammor han känner, och att han vill hålla mig i handen. Jag vet att den tiden sannolikt snart är förbi – även om han själv säger att han aldrig kommer sluta upp med det. Snart är det andra saker som lockar mer än utflykter med mamma. I varje fall för det mesta. Och det är ok, för jag har som sagt själv varit tonåring en gång.
Men även om tiden kommer snart – då ingen av mina söner längre vill hålla sin mamma i handen på stan, eller följa med på alla semesterresor – så vet jag att jag är viktig för dem ändå. Älskade ungar, vi kommer troligtvis bråka med varandra många gånger framöver, och ni kommer tycka att jag inte fattar någonting. För vet ni - så var det även med mina egna föräldrar en gång. Men kom då ihåg att det är för att jag vill skydda er från allt ont i världen. Ibland kommer jag nog ha fel, men många gånger faktiskt rätt. Ni kommer förmodligen inte förstå det än på många år, men den gången ni kanske får egna barn – ja, då kommer ni fatta precis. Och min trygga hand kommer alltid – så länge jag andas – att finnas här den gången ni behöver den.
