Malin Rockström kåsörbild
Malin Rockström kåsörbild Bild: Annika Karlbom

Malin Rockström: Är ”att dö” inte värdigt nog?

Det är inte bara drottning Elizabeth som har kilat vidare.

ANNONS
LocationHalland||

Drottning Elizabeth är död. Det var just så man sa. Hon har dött och därför är hon död. Jag blev så lättad. Inte för att damen trillat av pinn såklart, utan för att man sa sanningen. Inget lulllull. Drottningen är död.

Länge har jag funderat på varför man säger att något avlidit, lämnat oss, gått vidare, när vi alla – oavsett om vi somnar in, dör knall fall eller blir mördade – faktiskt dör. Blåblodig eller ej.

Är döden så läskig att vissa inte kan ta ordet i sina öron och därför måste det omskrivas och lindas in? Är ”att dö” inte värdigt nog? Bajsar och dör, det gör vi alla. Kalla det för vad det är.

ANNONS

Det är inte bara drottning Elizabeth som kilat vidare. Härom veckan fick mina barn uppleva sin första förlust och möte med döden. Vår älskade kisse Russin hade varit borta ett dygn och jag gick för att leta efter henne. Jag fann henne i vägkanten och ringde min sambo och bad honom berätta för barnen. Jag bar hem henne och barnen fick välja om de ville titta på henne eller inte, de ville se henne. Klappa hejdå på den lilla tassen.

Alla grät, äldsta sonen var fullständigt knäckt. Vi hjälptes åt att begrava henne. Båda barnen sa några ord och så sjöng vi Lille katt medan pappan stängde graven. Graven smyckades och vi tände ljus. Hela tiden satt syster katt några meter bort och sörjde på katters vis. Russin är död nu, och kungligt begraven.

Sockan, den lilla kattan som blev kvar, letade efter sin syster varje natt i en vecka innan hon kom in och lät sig bli ordentligt gosad med. Mitt hjärta värker för henne, hon har inte levt en dag i sitt liv utan Russin. Helst vill jag bespara både katten och barnen all världens smärta, men vad ska det tjäna till. Fler kommer dö.

En dag ska jag dö. Jag är inte ett dugg rädd för döden. Givetvis ska jag ska försöka hålla mig vid liv så länge det går, men när jag dör så må det vara hänt. Min föreställning är att himmelen är som Nangijala. En massa år kommer kännas som timmar för mig medan jag väntar på de mina. De som blir ledsna när jag dör hoppas jag finner tröst i att jag väntar på dem, men att de inte ska skynda sig. Vi ses ju sen.

ANNONS

Det viktigaste när någon dör måste ju ändå vara att alla förstår vad det är som hänt. När min sambo som barn fick ta emot beskedet att hans mormor efter en tids sjukdom dött fick han det presenterat enligt följande:

”Mormor har fått komma hem.”

Så bra, tänkte den lille grabben, eftersom mormor varit dålig och legat på sjukhus. Tyvärr var hemmet man syftade på Herrens hage.

När jag kastar in handduken är det viktigt att alla kan ta till sig nyheten, därför ska mitt frånfälle annonseras på Galenskaparvis.

Malin har kilat vidare, tagit ner skylten, ställt in tofflorna, snidat en lans, hyllat en herde, saltat en uv, sprungit på skolgården, härmat alla möjliga andra varelser, kommit in i en stuga, gått ut igen, sminkat en biskop, eller ja, lagt en Lars! Hon är död, alltså. Det går bara inte att missförstå.

Nu har vi tänkt på döden en stund, nu är det dags att gå ut och leva. Lev väl och klappa katten!

ANNONS