Helga Hörnfalk har levt ett innehållsrikt liv med inslag som för unga människor i dag ter sig nästan osannolika. Hon växte upp i den lilla byn Bäckliden, djupt inne i skogarna strax sydost om Storuman i Västerbottens län. Byn bestod av bara tre gårdar och alla var kronotorp.
Kronotorp är en historia för sig, men helt kort kan man säga att det var statens sätt att se till att få arbetskraft att sköta de statliga skogsmarkerna i norr, de så kallade kronoparkerna. Unga människor lockades med löften om en bit mark att odla mot att de gjorde dagsverken och betalade arrende till kronan, det vill säga staten. De blev kronotorpare och slet hårt med att odla upp myrmark. Ofta låg kronotorpen ensligt till i skogen och livet blev därefter.
– De första skolåren fick jag och de andra Bäcklidenbarnen bara gå i skolan på vårterminen, berättar Helga. Vi delade lärarinna med barnen i Svartliden, de gick i skolan på hösten.
Helga växte upp och började fundera på framtiden. Hon och en kusin kom fram till att pigor ville de inte bli.
– Vi åkte ner till Gusum i Östergötland och jobbade. Jag var bara 15 år och längtade hem, vi hade ju inga möjligheter att åka hem och hälsa på, det var för långt.
Efter drygt ett år hade Helga fått nog och åkte hem. 16 år gammal fick hon jobb som kocka. Hon skulle laga mat åt ett gäng skogshuggare.
– Första vintern kockade jag åt pappa och mina bröder och ett par huggare till. Sedan blev det fler vintrar med större huggarlag. Det var 18–20 man i varje koja.
– Det var ett tungt jobb, man skulle laga rejäl husmanskost, baka matbröd, skura trägolven och hålla snyggt i kojan.
Helga minns vintrarna som kocka med glädje.
– De var så snälla mot mig. Kockan, hon var helig! Gu’nåde den som krökte ett hår på hennes huvud. Och så glada de blev om man bakade något extra gott till kaffet ibland.
Helgas kokkonster blev uppskattade och eftertraktade och sista vintern hon jobbade var 1948.
– Jag slutade samma dag som jag fyllde 19. Sedan blev det så att jag jobbade i kafé och sedan i affär och möbelaffär. Det har varit mitt yrkesliv.
Helga och maken Ivan bodde länge i Stensele. Där föddes sönerna Sven och Nils, och Ivan som var armerare var ofta borta hemifrån veckor i sträck för anläggningsarbeten runt om i Norrland.
– Så var det i tio år, så det var tur att man inte var någon klängros, skojar Helga.
Att familjen hamnade i Varberg berodde också på Ivans resande. Han hade varit på utbildning i södra Sverige och kom hem och sa:
– När de börjar bygga Ringhals, då flyttar vi till Varberg.
Och så blev det. Ivan började på Ringhals 1969, Helga och pojkarna kom till Varberg i juni 1970.
– Visst var det på ett sätt jobbigt att flytta så långt, men samtidigt såg vi ju fördelen att få ha familjen samlad. Det blev väldigt bra alltsammans. Och som grädde på moset fick vi en flicka när vi flyttat hit!
Så småningom byggde de hus på Barnabro och bodde där i många år, men nu har de flyttat till lägenhet centralt i Varberg. Två av de tre barnen bor i Varberg, den tredje i Helsingborg. Och barnbarnen har blivit åtta.
– Det är underbart med barnbarnen, säger Helga. Fyra flickor, fyra pojkar, den äldsta snart 30 och den yngsta snart 4.
Ja, allt har verkligen blivit så bra, tycker Helga, som ofta åker upp till de forna hemtrakterna med Ivan och hälsar på goda vänner.
Och hon har inga avsikter att sluta med sin tennis.
Hur kom det sig att du började med tennis?
– Det var Vattenfalls förtjänst. När de byggde upp sina anläggningar i Norrland göt de på många orter asfaltbanor för tennis. Det var så jag började spela.
Förr tävlade hon en hel del, nu spelar hon för motionens skull.
– Det finns inga andra damer i min ålder som spelar, så jag spelar med de äldsta herrarna, säger hon.
Född: 22 mars 1930 i Bäckliden strax utanför Storuman
Bor: Västra Vallgatan i Varberg
Familj: maken Ivan, två söner, Sven och Nils, och en dotter, Ewa, med familjer, åtta barnbarn
Intressen: ”Tiden har inte räckt till så mycket mer än att ta hand om familjen och arbeta. Men tennis har jag spelat i massor av år och det tänker jag fortsätta med så länge jag kan. ”
Firar födelsedagen: Med goda vänner i de gamla hemtrakterna. ”Och så tror jag att barnen planerar något för mig och Ivan, som också fyller år snart, när vi kommer hem.”
