1992 höll Sator så när på att få mig vräkt från min nya etta på Bua norr. Jag spelade "Pigvalley beach" så högt, och så många gånger, att min släkting till slut ringde - från Väröbacka.
Nu sitter de skyldiga, Chips Kiesby och Kent Norberg, och kör min ungdoms revoltlåt vid ett bord dukat med rödvin på festivalens minsta (men tyvärr inte så intima - återinför tälten!) scen. Det är ostämt lägereldsmysigt och bara öppna Frälsningsarmé-ackord, men tyvärr - mina ganska stora förhoppningar infrias aldrig. Det blir mer snack än verkstad och inte den där utåtriktade, exotiska kultspelning vi hoppats på, utan mer en känsla av att vi stör på en intern efterfest. Till nästa år Sator: ta med strömmen, och gör det på riktigt.
ANNONS
