En må-bra-dokumentär om skilsmässa? Tja, konstigare saker har hänt i dessa "Happy happy"-tider. Och helt i rosenrött målar inte långfilmsdebuterande Karin Ekberg upp sina egna föräldrars separation.
Efter 38 år tillsammans är det naturligtvis inte okomplicerat att dela på sig, varken känslomässigt eller praktiskt. Filmen startar, och uppehåller sig länge, vid flyttbestyren från den gamla familjevillan i Bromma.
Mamma Lena är rationell medan pappa Kjell är uppenbart mer känslomässigt påverkad. Samtidigt som det gör ont i hjärtat att se på när de delar upp sitt liv skapas också humor, framförallt tack vare hans grandiosa uppvisning i passiv aggressivitet. Som en rätt typisk representant för sin generations män ("vad gör man med en mikrovågsugn?") har Kjell, trots att han varit olycklig i decennier, bitit ihop och stått ut.
Således är det också betydligt enklare för Lena att gå vidare. Det blir plötsligt tal om logdans. Det inhandlas en dubbelsäng. Detta medan Kjell bittert konstaterar att det hade varit bättre om de hade skilt sig när de var 40 i stället för nu, i 60-årsåldern.
Med hjälp av gamla familjefilmer från ett till synes lyckligare och enklare liv förstärks filmens bitterljuva känsla.
Karin Ekberg vågar också, säkert med kameran och regissörsrollen som skydd, att pilla under skinnet på sina föräldrar och ställa jobbiga frågor. Hon vågar vänta ut tystnaden. Och får imponerande ärliga svar tillbaka.
Att Ruben Östlund vill öka skilsmässofrekvensen med sin kommande film "Turist" är ett uttalat mål. Ingmar Bergmans "Scener ur ett äktenskap" fick den effekten. Kanske kan den här nyansrika filmen inspirera olyckliga fångar i usla relationer att ta steget. För här finns ett hoppfullt, rörande och varmt budskap om att det är viktigt att ta ansvar för sitt liv och sin lycka. Och att inse att det inte är för sent att få känna sig älskad fast man är över 60.
