Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/48

Robert Danielsson föll pladask för sitt ödehus – följ hans väg mot ett liv på landet

”Tänk dig att du ordnar en blinddejt för din bästa vän, och när ni alla sitter till bords inser du att du själv håller på att bli kär i tjejen i fråga.” Så beskriver Robert Danielsson hur det gick till när han fann sitt ödehus i Långaryd. Ett år senare jobbar han frenetisk för att få in rinnande vatten och värme före vintern. Planen är att flytta till landet – på riktigt.

Han möter upp på farstukvisten en vacker höstdag, iklädd snickarbyxor och rejäla skor. Det 300 kvadratmeter stora huset vilar i trygg förvissning om att det fortfarande tjusar sina besökare, och skäms inte för färgen som flagar från de vitmålade fönstren.

– Nej, det kommer att gå fort att skrapa ner det här! Och under är trät friskt och fint, säger Robert entusiastiskt.

Vän av ordning påpekar att det finns mer än ett fönster, och att de dessutom ska målas ett antal gånger. Men Robert förklarar att ”skynda långsamt” är en av principerna i ödehus-rörelsen, där han är en av de drivande profilerna.

Innan vi kommer fram till de känslosamma turerna kring köpet måste vi snabbt ta ett steg tillbaka, till 2012. Då började Robert – som bor i Järfälla utanför Stockholm – skriva artiklar om byggnadsvård för tidningen Gård & Torp. Successivt insåg han hur många gedigna ställen som stod övergivna på den svenska landsbygden, och 2016 startade han Facebook-gruppen ”Jag räddade ett ödehus!”. En tid senare fick han ett telefonsamtal av Jennifer Erlandsson, som då jobbade med projektet ”Lev din dröm” i Falkenberg, där man inventerade kommunens ödehus i syfte att erbjuda dem till företagare. Både hon och Robert hade fått förfrågningar från olika produktionsbolag om att vara med och göra reality-teve med ödehusen som kuliss, men båda hade också reagerat på att bolagen hade sponsorer som saluförde plastfärg – och att man gärna ville ha upplägget lite ”Farmen-artat.”

– Jennifer och jag klickade totalt, och bestämde oss för att i stället göra vår egen grej, säger Robert och berättar att de 2020 startade företaget Landsbygdsdröm, där de bland annat förmedlar ödehus till hugade spekulanter (se faktaruta).

Pandemin, med reseförbud och andra restriktioner, satte stopp för många planer, men ett och annat besiktningsuppdrag kunde de ändå utföra. På ett av dem, i Hallands inland, fick Robert syn på ett vackert gammalt trähus i Långaryd. Han stannade till, tänkte ”herrejäklar, vilket hus!” och tog ett foto. Ett halvår senare kontaktades han av Hyltes landsbygdsutvecklare – eftersom man även där hade börjat inventera ödehus – och hon nämnde ett hus speciellt: ett vackert gammal trähus i Långaryd…

De två första bankerna sa nej

Så Jenny och Robert arrangerade en visning inom ramen för Landsbygdsdröm. Huset såldes möblerat av en man från trakten och priset sattes till 650 000 kronor.

– Vi skulle göra i ordning inför visningen och när jag klev in i huset första gången blev jag helt knockad. Jag har sett hundratals, kanske tusen, ödehus, men har aldrig tidigare blivit så betagen. Det var som att ta med kompisen på en blinddate, och att vid middagen inse att du själv har blivit kär i tjejen – fast du är där för att hjälpa din kompis. Men tanken var inte att jag skulle köpa något, det fanns inte på kartan.

Inte då. Men när månaderna gick och buden uteblev, kände Robert allt starkare att han ville ha huset i Långaryd. Efter besök hos tre olika banker – där de två första sa nej till lån – var saken klar. Nästan.

– Säljaren och jag har ett avtal, men jag är fortfarande inte lagfaren ägare, eftersom lantmäteriet håller på att fastställa tomtgränserna. Det tar väldigt lång tid – och kostar väldigt mycket pengar, säger Robert och suckar.

Har aldrig mött ett så välkomnande hus

Han fick dock tillgång till huset i början på sommaren, och sedan dess har han kört de 50 milen från Järfälla till Långaryd många gånger. Och känslan är densamma varje gång:

– Jag lämnar Stockholm, där jag har vantrivts i 20 år, och kör hit. När jag har burit in bagaget och packat upp maten, faller axlarna ner och jag upplever ett lugn som nästan inte går att beskriva.

– Kanske är det de stora rummen, alla fönstren, och att man kan gå runt? Jag vet inte vad det är, men jag har aldrig mött ett hus som är så tydligt välkomnande. Och jag brukar inte alls vara flummig i sådana här sammanhang.

Men huset är också en krävande kärlek, det sticker han inte under stol med. När han flyttade in saknades rinnande vatten, kök, wc och avlopp. De enda värmekällorna var (och är) en öppen spis, två kakelugnar (båda med eldningsförbud) och en vedspis – plus några elelement.

160 000 ska räcka till hela renoveringen

Robert har en budget på 160 000 kronor, som ska räcka till hela renoveringen. Därmed är vi inne på en annan av ödehusrörelsens grundtankar: återvinning, begagnat och hållbart.

– Spisen, som ny kostar 25 000, har jag köpt för 4 000. Kyl och frys fick jag för 3 000 – de hade kostat 15 000 i nyskick. Så fort jag får tillstånd för vatten och avlopp – även det har varit en oväntat krånglig procedur som ännu inte är klar – ska jag borra en brunn och installera ett eget vattenburet värmesystem. Jag letar efter en begagnad värmepump och element som passar hyfsat stilmässigt, nämligen Lenhovda sektionsradiatorer. De är från 1940-talet, men de får funka, det fanns ju ingen centralvärme i början 1900-talet, säger Robert och fortsätter:

– Jag har redan två. De stod utanför huset när jag flyttade in, som en present från en okänd snäll person. Upptill elementen fick jag några öl och en lapp där det stod: ”Jag tror att du kommer att behöva det här.”

Robert återkommer till hur väl han har blivit emottagen i Långaryd, och hur intresserade grannarna är av det han håller på med. Nästan varje dag är det någon som tittar in, småsnackar, eller ger honom ännu en pusselbit till husets historia.

– Från 1850 till 1915 var det affär i en del av byggnaden, och jag har fått veta att det stod små verser på påsarna man fick varorna i – och folk i trakten kan fortfarande vissa av de där verserna. Visst är det coolt?

Att det nu har visat sig att det är en dynamisk trakt där det verkligen bubblar är en ren bonus.

Under åren då Robert rest runt och skrivit om ödehus och den svenska landsbygden har han lärt sig se tecknen på var det ”bubblar”, alltså regioner där företag etablerar sig, där gårdsbutiker poppar upp och dit människor flyttar.

– Men huset i Långaryd köpte jag utan att veta något om platsen. Att det nu har visat sig att det här är en dynamisk trakt där det verkligen bubblar är en ren bonus, säger Robert och berättar om hur det på fredagskvällar cyklar förbi en massa människor som ska till gårdshotellet en bit bort för att äta lite god mat och ta ett glas vin.

– Och fem minuter bort finns VJ Vilt, en suverän gårdsbutik som också serverar lunch.

När Robert visar runt i sitt hus står det klart att han lever i tre olika tider. I farstun, som byggdes på 1942 och som Robert har totalrenoverat nu i sommar, är det nutid. I resten av nedervåningen finns tydliga spår av den genomgripande renovering som gjordes i början av 1900-talet. Han pekar på dörrar, ådringsmålade spegelpar, och golv med linoleummattor från Forbo Forshaga. På ovanvåningen är det fortfarande 1850, och där finns de stora timrade väggarna och och de breda såpskurade plankgolven kvar i de oinredda rummen.

De olika epokerna kommer dock att få leva parallella liv:

– Jag behöver mer el, jag kämpar med alldeles för få uttag och kan inte köra spisen och ett värmeelement i köket samtidigt. Men jag ska behålla de gamla elledningarna och installera ett nytt system vid sidan om, förklarar Robert.

Jag oroar mig för att kvarnbyggnaden ska rasa – och för ett mysko djur som bor under.

Den här dagen är det inte bara vi som är på besök, utan även Theresia Sandahl och Mattias Skoog är där. De spelar in ett avsnitt av Roberts Resa, en programserie som Landsbygdsdröm gör och där man får följa renoveringen från början. I en filmad intervju på gårdsbacken berättar Robert om det som oroar honom just nu:

– Jag har ett bålgetingbo i förrådsbyggnaden, där jag också har utedasset och duschen. När jag kom hit hade två träd på tomten fallit. Jag oroar mig för att kvarnbyggnaden ska rasa – och för ett mysko djur som bor under.

Hm. Efter inspelningen (där undertecknad får assistera genom att hålla reflexskärmen) går vi bort till kvarnen. Vi tar oss ner i svackan bakom byggnaden och Robert konstaterar att traktens barn har varit förbjudna att vistas där i ett halvt sekel. Han visar de ruttna stöttorna och stenpelarna som lutar betänkligt. Han pekar på det uttjänta kvarnhjulet som ligger ett stycke längre in under huset – och på stället där han sett det märkliga hundliknande djuret försvinna in.

– Jag har aldrig sett ett sådant djur tidigare, men är det någon annan som vet? Det var inte en grävling, det är jag säker på. Raggig päls, bred nos och storlek som en liten varg?

I fint skick totalt sett

Vi lyckas inte lösa mysteriet med den toviga varelsen, och går tillbaka till bostadshuset. Totalt sett är det i fint skick (även om en skorstenen måste muras om på lite sikt), men Robert är bekymrad över golven på nedervåningen.

– Vissa av dem lutar på ett otäckt sätt, och jag har noterat luftströmmar som gör att jag befarar att delar av golven kan ha fallit ner. Jag måste mäta mig fram till de svaga punkterna, säger han och utvecklar sitt resonemang:

– Golvet består av plankor som är intappade i en bottenstock av timmer i väggen. Om ändarna på plankorna eller bottenstocken har ruttnat, kan det uppstå sättningar. Problemet är att golvet sitter fast i nederkant på väggarna, så i värsta fall kan jag få lyfta på hela huset.

Ett ödehus köper man oftast i befintligt skick, och får alltså vara beredd på oväntade överraskningar. När det händer inträder ”skynda långsamt”-principen – eventuellt kompletterad med ett par skygglappar.

– Man kan inte gå och oroa sig för allt, då blir det ingen glädje kvar. Så jag tar det steg för steg.

”Allt sker utan skyddsnät”

I Roberts Resa, som inte ska sändas i sin helhet förrän om ett år och då läggas ut på YouTube, får vi hänga med från det att Robert klev in i huset med sitt spritkök – och förhoppningsvis fram tills huset har blivit ett funktionellt boende.

– Allt sker utan skyddsnät. Bryter jag foten, så blir det så. Tar pengarna slut så gör de. Det här är ingen fejk. Så här ser resan med mitt eget ödehus ut.

Fakta: Robert Danielsson

Ålder: 50 år.

Bor: Har tre hus: ett i Järfälla utanför Stockholm (”ett 1950-tals kataloghus som är nästan original”), ett utanför Enköping (”ett 1700-talstorp som jag jobbat med i tio år men som nu är till salu”) och så huset i Långaryd. ”Ärligt talat så tror jag att vi på lite sikt säljer huset i Järfälla också, då får vi loss pengar så att vi kan ta in mer hjälp av hantverkare här i Långaryd.”

Familj: Hustru, som är etnolog i grunden, och 13-årig son.

Gör: Egenföretagare sedan 2020, delägare i bolaget Landsbygdsdröm. Arbetar också med besiktningar av gamla hus, utredningar, byggprojektledning med specialitet gamla hus, föreläsare, författare och skribent. Har två akademiska examina, en mot kulturhistoria och arkeologi och en mot företagsekonomi. Har en diplomering inom byggprojektering och har även jobbat med trädgårdsanläggning.

Har arbetat på: Skansen, Riksantikvarieämbetet, Svenska kyrkan, Kungliga Vitterhetsakademien – på samtliga ställen med byggnadsvård i någon form.

Definitionen på ett ödehus: ”För mig är det ett hus som har mist sin funktion eller betydelse. Det kan vara ett hus med mycket eftersatt underhåll, eller hus som kan användas som åretruntbostad, men som inte används. Så jag skulle säga att ett hus där det bara bor någon en vecka på sommaren är ett ödehus. Det handlar alltså inte bara om graden av förfall.”

På gång: ”Jag hade ett möte med Kulturmiljö Halland häromdagen, och de vill jättegärna se någon form av samarbete med mitt hus som bas. Vi pratade om renoveringskurser, med fokus på exempelvis fönster. Och här finns en stor potential; jag har många rum och det är en dynamisk bygd totalt sett.”

Fakta: Huset i Långaryd:

Byggdes 1850 och består av 16 rum. Från början var det en stor gård, som inlemmades i den förindustriella utvecklingen i Långaryd/Nyby. Tack vare en bäckfåra alldeles intill, kunde flera olika verksamheter starta. Här fanns kvarn, garveri, ett magasin för kooperationen, tillverkning av asklut, med mera. I delar av Robert Danielssons bostadshus fanns en butik från 1850 och till mitten av 1910-talet. Gården har pekats ut i inventeringar av länets byggnader som nationellt intressant, omistlig och av byggnadsminnesklass.

Huset har ägts av en man från trakten i mer än 80 år, men han har använt det mycket sparsamt. Inga moderniseringar eller tekniska anpassningar har gjorts av vare sig kök, toalett, badrum eller uppvärmning. I mars 2020 sålde han det till en köpare som styckade av kringliggande mark och sedan bjöd ut bostadshuset, ladan, garaget och den gamla kvarnbyggnaden till försäljning. Det var då Landsbygdsdröm, och sedan Robert Danielsson, kom in i bilden.

Det här är:

Jag räddade ett ödehus!: En Facebookgrupp som Robert grundade 2016 som har mer än 30 000 medlemmar. Där kan medlemmarna visa upp egna projekt, utbyta erfarenheter och inspirera varandra. Gruppen är också en marknadsplats för ödehus.

Landsbygdsdröm: Ett företag, bildat 2020, som Robert Danielsson driver tillsammans med Jennifer Erlandsson, journalist och företagare, och Theresia Sandahl, fotograf och grafisk designer. Dels förmedlar man ödehus, dels jobbar man för att förändra bilden av Sveriges landsbygd och få fler att upptäcka livet på landet. Landsbygdsdröm har en databas med 6 000 personer som letar efter ett ödehus, och objekt i Småland och Halland är mest populära. Företaget har sitt säte i Falkenberg.

Roberts Resa: En tv-produktion som Landsbygdsdröm gör, där allt utgår från Roberts hus i Långaryd. Planen är att göra åtta halvtimmeslånga avsnitt, som ska sändas på YouTube med premiär 2022. Under tiden som inspelningarna pågår lägger man dock ut korta avsnitt löpande på sociala medier.

Lev din dröm: Ett kommunalt projekt i Falkenberg, där man ville få företagare att bosätta sig på landsbygden. Det drog igång 2019 och fick stor uppmärksamhet i media i hela landet. Jennifer Erlandsson var projektledare, och efter ett tag riktade man även in sig på privatpersoner. Lev din dröm har fått efterföljare i många andra kommuner, exempelvis Hylte.

Läs mer: