En dag talade jag med några ungdomar om skolmaten. De byter då och då, många regelbundet, skolmat mot annat ur närbutikens eller kioskens sortiment. Jag fann på nätet att nästan alla skolor hade köttfärssås och pasta/spagetti den dagen. Är det något jag trodde föll ungdomar i smaken så var det just sån mat. Barn/elever som är, enligt Thomas Ledins språkbruk, oätna sätter sig i en ofördelaktig inlärningssituation i skolan efter lunch. Och vad vet föräldrar om sina barns matvanor då de inte sitter vid samma bord?
Som skolledare har jag sett problemet som tidlöst och allmängiltigt. Jag införlivade salladsbord och alternativ i skollunchen. Nyhetens behag lockar många och förbättring på kort sikt tillfredsställer. Med tiden får grupptryck, dålig matsalsmiljö och snask elever att åter dra sig till närbutiker, kiosker och snabbmatsställen. Skolpersonal ser, att nyanlända barn ofta sätter större värde på mättande, näringsriktig kost än barn uppvuxna med sött att äta, sött att dricka. Kanske en sockerskatt även i Sverige skulle övervägas.
Som rektor för en stor högstadieskola tog jag en gång kontakt med gatukök och kiosker. Med gentlemens agreement fick jag flera att portförbjuda våra elever under skoltid. En sådan aktion görs tillsammans med föräldraförening och elevråd. Självklart informerades alla elever vid samlingar i aulan. Jag tog också diskussion i klasser.
Det är ett bra exempel på hur man kan möta problem och utmaningar, där ungdomar är involverade. Vuxna får inte handfallet och passivt notera sånt som vi vet är negativt för ungdomarna. Information och dialog är därvid ett måste med jämbördiga villkor och på ett demokratiskt sätt. För ungdomen är maten och allt omkring numera en rent existentiell fråga med all övervikt och all anorexi som leder till psykisk ohälsa.
Alf Hjertström