Med åldern dämpas temperamentet. Men blodtrycket höjdes av en liberal kolumnist i en morgontidning, som skrev jag det jag länge tänkt och tyckt angående gängvåld och ungdomskriminalitet.
Politiker talar så fint och lovar så mycket. Men allt det eskalerar, det som inte får hända. Ansvaret ska delas av alla partier och politiker för utvecklingen under de senaste decennierna. Många ska skämmas för bristande vilja till beslut. Andra för feg tystnadskultur. Polis, skola, social, ja alla har under lång tid skrikit och varnat för varthän det barkar. Inga beslut, inga motioner, inga ställningstagande. Det är bra att ha myndigheter och varann att föra över ansvaret till. Har tillväxten och välfärden gjort oss alla andra till en välmående och bekvämt ojande medelklass och bara värnat vår egen köpkraft och blundat för all utsatthet?
När något är fel ropas det efter mer pengar! Med rätta sa de gamla folkhemsbyggarna att varje krona ska användas rätt. Annars är det stöld från svenska folket.
Jag tror det är där felet ligger. Departementalreformen 1840 är fortfarande huvudspåret för landets förvaltning och styre. Kommuner, regioner, rösträtt, mindre kungamakt och mycket annat har gett oss ett annat, mer demokratiskt land att leva i. Men spåren från 1840 finns kvar som Luther på axeln. Det sitter i väggarna på alla kanslier och tjänsterum. Konstitutionen från 1700-talet hindrar nödvändiga reformer i USA. Är det inte dags att byta organisation för dagens samhälle här hemma i alla fall? Används alla skatter och medel till rätt saker? Till att förvalta unga människor och inte bara för pengar och tillgångar? När vi märker att vision, ambition och budget ger väldigt olika välfärd mellan kommuner inom de flesta områden!
Som konfirmand sprang jag 15 år gammal ut på Götgatan under upploppen 1948. Uppjagad av alla poliser och allt bråk. I omklädningsrummet visades sviter av sablar, ridpiskor och batonger. Jag växte upp i en etta på Skånegatan med min mormor. Alla ungdomar var trångbodda. Men allas hem var öppna. Alla barn var allas barn. Vi satt i köket hos varandra, käkade och snackade. Men gatan var vår lekplats och blev vår ungdomsgård. Jag var scout i KFUM Söder där jag också började spela basket. Eldsjälen Anders Carlberg tog uppdrag av KFUM Söder för att hitta en lokal. Den skulle samla alla barn och unga på Söder, som ville spela basket. Ett fryslager stod tomt. Alla renoverade det gemensamt till en idrottshall. Fryshuset startade 1984, är en god satsning som tusentals ungdomar hyllar som sitt andra hem.
Jag arbetade som ledare i parkleken, på sommarlovskolonier, som scoutledare. På loven fanns simskolor, badbussar och musik, teater och andra kulturutbud för ungdomar men framför allt med ungdomar. Många som ställde upp som ledare och aktiva i föreningar, ideellt på fritiden. Hyreshusen hade portvakter. Skolan hade vaktmästare. Många tog initiativ till byalag och föreningar, som tog plats. Sammanhållning gav trygghet. Många samlades till diskussioner i studiecirklar. Lokaler var inte svårt att ordna. De flesta var trångbodda. Vi var beroende av varann. Vänlighet, hjälpsamhet var norm i umgänget.
Vi fick det bättre, bodde i var sin bubbla. Barn växte upp i villagetton. Parallellsamhällen växte fram, som vissa skyllde på en underbar mångkultur. Byråkrati, registrering, tillstånd, avstånd!
Jag är gammal vorden.Jag och de mina har det bra. Alltför många har det inte bra. Materiellt och psykiskt. Jag tror samhället behöver ta tillbaka mycket av det gamla sociala samhället jag växte upp i. Även om inte alla var överens hade vi det likadant.
Alf Hjertström