Jag är den som möter dig med ett leende i receptionen. Jag är den som tar emot ditt frustrerande samtal över att du inte blivit kallad på flera år.
Jag är den som får mig en utskällning för att det kostar för mycket. Jag är den som lugnar dig eller ditt barn när du känner rädsla eller obehag vid behandling. Jag är den som förväntas kunna vara, flexibel, stresstålig, ha många bollar i luften, kunnig inom många arbetsområden och vara lojal mot min arbetsgivare. Vem är då jag? Sanningen är att jag är en medelålders kvinna med flera års kunskap i ryggen som brinner för mitt jobb. Detta jobb som jag älskar och stannar kvar på gör att jag nu också är tvungen till att söka ett till jobb på deltid, även fast jag jobbar heltid. Varför? För att löneutvecklingen inom mitt yrke är katastrofalt. När lönen kommit in och alla basräkningar som hyra, el och nödvändiga försäkringar är betalda, något extra har man inte råd med. Då har jag kvar tio procent mindre än vad existensminimum för 2023 är beräknat till för ett hushåll med en vuxen och två barn. Min jobbtitel är tandsköterska.
Ett löneuppror har startat i hela landet bland oss tandsköterskor från olika regioner där vi nu har fått nog. För att kunna överleva måste våra ingångslöner samt lönetrappan höjas rejält. Det är många som jag som är i samma situation som jag befinner mig i. Vi "fotfolk" är det som gör att organisationen i sig går runt och fungerar som de ska. Ju mer effektiva vi är desto mer uppgifter läggs på oss. Hur länge vi kommer orka är ingen som vet? Det jag med säkerhet vet är att jag älskar mitt yrke och är stolt i min roll. Men om inget händer inom en snar framtid, kommer jag och flera med min yrkestitel behöva lämna yrket för att kunna överleva .
E