Svar
på ledaren ”Värdig död – en rätt bara för de rika?”
Maria Haldesten antyder i sin ledare 230330 att vårdpersonal svälter patienter. Visst är nutritionssvårigheter en svår utmaning vid många sjukdomar, men att aktivt undanhålla näringstillförsel för att förkorta en patients liv är naturligtvis förbjudet. Det förekommer inte heller! Även uppgiften om att närstående vid en dödsbädd kan trycka på en knapp så att patienten blir överdoserad med morfin är hämtad ur luften. Pumparna i sjukvården har flera säkerhetssystem som omöjliggör överdosering.
Det finns argument för och emot dödshjälp. Det är viktigt för debatten att terminologin är glasklar. Haldesten beskriver sin frustration över att farmor inte fick dödshjälp. Av artikeln att döma var farmor inte beslutskapabel, och därför inte aktuell för dödshjälp i Schweiz och inte heller i de flesta länder som tillåter dödshjälp. Att avsluta en dement, icke beslutskapabel persons liv kallas barmhärtighetsmord. Legalisering av det är knappast aktuellt, det är inte tillåtet i något land.
Hoppas Maria Haldesten kan ta erfarenheterna vid farmors bortgång som motiv att argumentera för en bättre och mer jämlik palliativ vård i vårt land. Hade farmor fått ta del av god palliativ vård hade det också innefattat adekvat information och stöd till barnbarnet vid dödsbädden.
Gunnar Eckerdal
Frillesås
Svar
från Maria Haldesten
Som läkare, med lång erfarenhet från palliativ vård, tillhör Gunnar Eckerdal dem som motsatt sig dödshjälp. Till skillnad från ett växande antal kollegor, exempelvis Staffan Bergström som nämns i ledaren, anser Gunnar Eckerdal inte att dödshjälp är befogat. Hans vilja är dock inte lika med det rätta. Det finns goda medicinska skäl att tillåta dödshjälp. Det har ett stadigt ökande antal stater insett – i sin strävan att minska döende människors lidande.
Gunnar Eckerdal saknar uppenbarligen kunskap om att näringstillförsel kan avbrytas under dödsprocessen inom äldrevården – vilket också sker. Vad dementa beträffar blir processen mycket riktigt svårare. De är ju inte beslutskapabla mot slutet. i Nederländerna har man löst detta genom att godta livsslutsdirektiv – som skrivits innan sjukdomsförloppet blivit framskridet – som kan gälla som patientens yttersta vilja. Det finns ingen palliativ vård som kan bli så god att den alltid är att föredra framför eutanasi. Och det är rent ut sagt oförskämt att påstå att min övertygelse och erfarenhet skulle färgas av okunskap. Jag hoppas på en utredning och en förändring vad gäller självbestämmanderätten i livets slutskede.
Maria Haldesten
pol red