I veckan gick Magdalena Andersson ut med vad Socialdemokraternas fokus kommer vara i årets val till Europaparlamentet: Man ska vara emot Sverigedemokraterna och Putin-vänliga högerpartier.
Även bortsett från att det kan tyckas som en märklig prioritering att fokusera mer på att vara emot andras politik än att var för sin egen, så finns saker att ställa sig frågande till här. S har för all del rätt så långt som att det tyvärr finns ett antal Putin-vänliga högerpartier i Bryssel. Men detsamma är sant till vänster. I Vänstergruppen där svenska Vänsterpartiet ingår återfinns bland annat Cyperns arbetarparti, Portugisiska enhetskoalitionen och Irlands oberoende parti, partier som gång på gång sprungit Kremls ärenden. Detta kan förstås inte svenska S lastas för, men det föranleder frågan varför man är så snabb att markera mot Putin-lakejer på högersidan, samtidigt som man inte gör det samma för de från vänsterkanten. Är det mer en fråga om strategi än genuin övertygelse?
Partiets höga svansföring ter sig också orimlig i en svensk kontext. När tankesmedjan VoteWatch Europe granskade hur pass kritiskt partierna röstat i frågor kopplade till Ryssland så blev S näst sämst i Sverige, endast bättre än V. Bäst i klassen blev å andra sidan SD (med KD som god tvåa). Så vad S egentligen är för eller emot förblir något oklart. Men om man röstar på SD får man en politik som tydligt säger nej Putins maktanspråk och ambitioner. En politik som värnar om svensk frihet och självbestämmande, oavsett om hotet kommer från en rysk diktator, eller från klåfingriga federalister inom unionen.
Erik Hellsborn (SD)
riksdagsledamot
Andreas Ahlqvist (SD)
kandidat #8 till Europaparlamentet