“Ungdomar vet ingenting, de kan inte bidra. De har en massa åsikter men ser inte helhetsbilden.” Så kan man föreställa sig att det lät när regeringen skrev inbjudningar till årets klimatmöte, inbjudningar som gick ut till tolv personer som hette Anders, och ingen under tjugofem.
Det så otroligt problematiska med den här bilden är att vi unga ser bilden väldigt tydligt, kanske tydligare, och garanterat från en annan vinkel. Vi ser inte att vår gräsmatta är lite torrare än grannens, och att årets campingresa inte kan innehålla grillning i skogen. Vi ser inte skogsbränder ”någonstans uppe i norr typ”, och njuter av att havsvattnet blivit varmare tidigare än vanligt. Vi ser våra småsyskon som har jord- istället för gräsfläckar på knäna, och vi ser släkt och vänner i norr packa sina saker, för våra kontakter sträcker sig längre än kommunens gränser. Vi ser vår framtid brinna och vår regering hämtar mer ved.
Vuxna flinar och säger ”du har tid att ångra dig” när allt fler unga påstår att de inte vill ha barn. Ungefär 85 procent av alla Sveriges kvinnor, över 45 år, har fött barn vid minst ett tillfälle, men knappa 34 procent av sveriges unga vill ha barn i framtiden, enligt UB:s generationsundersökning. Kanske kommer vi stå om tio år och sucka åt oss själva och hur naivt bestämda vi var, men kanske, bara kanske, borde vuxna se det som ett rop på hjälp, inte ett barnsligt påhitt. Kanske beror det inte lika mycket på något annat som det beror på frågan ”finns det ens en framtid att föda barn i?”
Vi får nu stå vid sidan om och se på när högt uppsatta politiker rycker på axlarna och säger saker som ”Att vi skulle befinna oss i en klimatkris anser jag saknar vetenskapligt bevis”, som Elsa Widding (fd. SD) så fint lade fram det. Vi får se gubbar i kostym skaka på huvudet och beklaga sig, men i slutändan är det inte deras framtid det handlar om, utan vår, och vi unga skriker utan att någon lyssnar; gör något, vad som helst!
Annie Nilsson
ordförande SSU Falkenberg