Den 27 augusti 1939 klockan 13.45 höll statsminister Per Albin Hansson ett tal på Skansen. Han talade om den storkonflikt som nalkades och om vikten av att vara beredd. Per avslutade med orden "vår beredskap är god".
Statsministerns tunga blev sannolik svart, för han visste att beredskapen var urusel, det svenska försvaret hade reducerats under 20- och 30-talen, så i själva verket hade Sverige varit en munsbit för Tyskland eller Sovjetunionen.
Men Per Albin Hansson ville inte skrämma det svenska folket. Under hela perioden fram till 1945 hade Sverige en samlingsregering, vars ambition var att hålla Sverige utanför kriget. Regeringen var mycket återhållsam i att informera om den krigsrisk som förelåg.
Redan den 1 december, 1939, blev det skarpt läge när Sovjet anföll Finland. Jag var sju år och hade just börjat skolan. Min far som senare kom att tjänstgöra som befäl i ett vaktkompani vid norska gränsen, var upprörd men startade omedelbart insamling för Finland "Finlands sak är vår".
I min familj gjorde pappa beredskapstjänst, min mor var aktiv i Röda Korset och jag själv gick in i hemvärnet, 1944, vid tolv års ålder som "stafett" vilket innebar att jag skulle springa med meddelanden, Vapen fick jag inte bära men den lokale hemvärnschefen struntade i reglerna och jag tilldelades en Mauser, för att försvara landet, om tysken kom.
Det var vid många tillfällen som läget var kritiskt för att Sverige skulle dras in i det stora kriget, som när Danmark och Norge ockuperades i april 1940 eller när Tyskland angrep Sovjetunionen i juni 1941. Då begärde Tyskland att få föra soldater genom Sverige till Finland. Efter stor vånda i regeringen gav man efter.
Säkert var de flesta svenskar medvetna om krigsfaran, men regeringens budskap till folket var återhållsamt och sansat och folket förberedde sig för det värsta utan att gripas av panik.
Detta kan man inte säga om vår nuvarande regering. I rikskonferensen Folk och Försvar som nyligen avslutades i Sälen framträdde statsministern, ÖB och ministern för säkerhetsfrågor och med bistra miner förklarade hur allvarligt läget var. Även om de inte direkt sade att krig var nära förestående var andemeningen att sannolikheten för krig med Sverige inblandat var stor.
Resultatet av dessa gruvliga olycksprofetior har blivit att många blivit rädda. Barn som ser krigets härjning i Ukraina och Gaza gråter när de hör att krig kan väntas i Sverige.
Jag finner regeringens betoning av krigsfaran för Sverige som synnerligen oklok. Att beredskap alltid skall råda är en självklarhet men att hysteriskt skrika ut att faran är överhängande är korkat.
Jag är politiskt intresserad och har under mitt långa liv, 91 år, upplevt många kriser och varit djupt engagerad, t.ex. Sovjets anfall på Ungern 1956 och invasionen av Tjeckoslovakien 1968.
Sannolikt vill Putin återskapa ett nytt Sovjetunionen men med de fakta som föreligger, år det ytterst osannolikt att vårt land skulle angripas. Om, jag betonar, om Sverige skulle angripas av Ryssland, torde först Baltikum och Finland beröras. Även om vi ännu inte är med i Nato skulle USA med Natos medlemsländer ingripa till Sveriges försvar. I ett sådant scenario förlorar Ryssland.
Jag tror inte Vladimir Vladimirovitj Putin om något gott, men han är smart och realpolitiker. Säkert har Putin tagit del av konferensen Folk och Försvar och med ett brett leende i samtal med utrikesminister Sergej Viktorovitj Lavrov kommenterat de "glupyye shvedy" (dumma svenskarna).
Thord Erasmie