Som gammal vpl. sergeant och samhällsdebattör känner jag mig påkallad att säga var jag står beträffande Vilnius-uttalandet.
Nato är att gratulera. Sverige har länge utgjort felande länken i säkerhetspolitiska pusslet och militärstrategiska nätverk i norra Europa och framför allt runt Östersjön.
Turkiet är att gratulera. De har ökat sin maktställning politiskt och religiöst. Erdogan är skicklig på att använda religionen inrikespolitiskt och det sekulariserade livsmönstret för utrikespolitiken. Liksom Putin drömmer om det gamla Sovjet eller tsardömet har Erdogan fått drömmen om det osmanska imperiet, då han spelar schack med västvärldens alla ledare om makt och inflytande. För att förstå problematiken i denna del av världen bör man kunna sin historia i alla dessa länder med olika språk, kulturer, historia och religioner.
Svenska regeringar kan inte låna till militärutgifterna som stegras kraftigt de närmaste åren. Men även om vi har råd på det blir det en fråga om prioriteringar. Jag har varit med sedan 30-talet och försökt följa den geopolitiska utvecklingen. Olof Palme var en skicklig men omdebatterad politiker men det var han, utan att förringa Östen Undén och andra äldre politiker, som förde Sverige ut i världen och världen till oss.
Sydafrika, Chile, Vietnam, Grekland, Spanien, Baltikum och människor från många andra länder har sett Sverige med fredssamtal och alliansfrihet som fristad från diktatur och förtryck. Där var Olof vår företrädare och symbol. Kvinnor och ungdomar, som förr ställde sej i första ledet i demonstrationer för fred och frihet åt alla jordens folk, har inte kommit till tals.
Sverige har tyvärr tappat sin roll för internationell solidaritet. Vi har inga som kunnat axla den roll som Olof Palme, Alva Myrdal och många andra spelade under hela efterkrigstiden och kalla kriget.
Alf Hjertström