Under Kristi himmelsfärdshelgen bestämde sig några barn för att leka vid en skola. Av naturliga skäl fanns det vid den tiden ingen vuxen vid skolan eftersom den var stängd och alla var lediga. Några av barnen klättrade upp på skolans tak och eftersom den består av både låga och höga byggnader och man från de lägre kan ta sig vidare högre upp var det var barnen gjorde. När de kom högst upp, på gymnastikhallen, där det är 10 meter till marken, hände det som inte fick hända, en flicka i 10-årsåldern tappade balansen av föll. Hon avled av sina skador.
Mitt i den nattsvarta sorgen ställs nu frågor till skolan och kommunen om hur detta kunde ske, och vad man kan göra för att förhindra att det sker igen? En helt naturlig reaktion. Fredrik Aksell, utbildningschef i Svedala kommun, säger också att “någon form av självkritik måste man ju tillämpa såklart” (DN 22/5).
Att vi, som individer och som samhälle, gör vad vi kan för att skapa trygghet för våra barn är naturligtvis i grunden något bra och viktigt. Barn ska inte vara uppe på skoltak och självklart måste det finnas tydliga regler för detta, vilket det finns även i Svedala. Samtidigt ligger det i barns natur att ibland ta risker och bryta mot en och annan regel för att det är spännande och för att testa gränser. Det är så de utvecklas och lär känna sig själva, sin kropp och blir självständiga.
Om vi varje gång en olycka sker söker efter syndabockar och möjligheter att införa ytterligare begränsningar och förbud, kommer vi få ett uppväxande släkte helt utan trygghet i sig själva. Hur gärna vi skulle vilja det kan vi inte madrassera in tillvaron för våra barn utan att det också får negativa konsekvenser. Redan i dag plockar man bort gungor av gamla däck trots att det inte finns några studier som visar att barn farit illa av det. Vi lägger mjuka plastmattor på lekplatser för att det är så läskigt att ramla i sand eller gräs. Allt färre barn och unga tar sig själva till skolan genom att gå eller cykla eftersom föräldrar tycker det känns tryggare att köra dem, även om det bara handlar om någon kilometer eller ännu kortare. Det dröjer allt längre innan vi vågar låta barnen vara ute själva, gå och bada med kompisar, klättra i berg eller leka i skogen. Överallt sätts det upp staket och säkerhetsanordningar. Snart finns det knappt en aktivitet kvar att utöva som inte kräver säkerhetsutrustning. Unga människor får allt svårare att ta ens enklare jobb eftersom regelverken blivit allt mer rigida. Vuxenvärlden är så paniskt rädd att något ska hända vår avkomma att vi lindar in världen i bomull.
När en ung människa förlorar livet är det alltid en tragedi och har man inte varit med om det själv är det omöjligt att föreställa sig vad flickans familj nu går igenom. Samtidigt är det bra att ta ett djupt andetag och försöka landa i att det som hände var en olycka. Ingen har gjort fel och kanske är inte heller svaret självkritik och nya åtgärder. Någonstans finns en gräns för i hur stor omfattning vi kan och ska skydda våra barn från livet.
