Samma skola. Samma klass, År efter år. Är det idealet som överskuggar allt annat?
Att döma av fyrkantigheten hos förvaltningen i Varberg är det så det skall se ut. En familj i Varberg hotas nu av vite för att de – i likhet med ett ökande antal föräldrar – vill tjänstgöra utomlands under delar av året.
Den skola i Thailand som föräldrarna vill sätta barnen i under utlandsvistelsen bedöms inte – trots skolans goda rykte – vara ett fullgott alternativ.
Som av en ödets ironi kontrasterar förvaltningschefens bild mot en annan artikel – publicerad i Hallandsposten.
Där berättar en lärare från Halmstad, som jobbar i en mellanstadieklass på just Lilla svenska skolan i Thailand, om verksamheten.
– Eleverna jobbar precis lika mycket här nere, det är liksom ingen semester. De har samma timplan, allting. Dessutom är de bara tolv stycken i varje klass så det är skillnad, säger Catrin Ferning.
Hennes egen son går på skolan – och stortrivs.
Klasstorleken är en kvalitetsfaktor som fler lärare, som berättat om sin anställning på skolan, återkommer till:
- Skolan är som hemma i Sverige med möten och omdömesskrivningar. Fördelen här är att det är små grupper. Det är mycket lättare för barnen, de blir sedda och får kompisar lätt. Vi har sett många elever som blommat upp här och det är ju underbart som lärare att se det, berättar 58-åriga Helen Bard i tidningen Barometern.
Att döma av en lång rad vittnesmål i svensk press så finns det både lärare, elever och föräldrar som nöjt berättar om välfungerande livsstilsval – och barn som får sin skolgång tillgodosedd. Men flexibiliteten varierar från kommun till kommun – och från skola till skola. Rektorer som själva råkar ha utlandserfarenhet tycks mer benägna att se det goda med alternativ.
Och Catrin Fernings son tycks, tack vare god samverkan med hemskolan, få en utmärkt erfarenhet som till och med kan bli en merit för framtiden. Vidgade vyer är sällan av ondo.
Samtidigt finns det fler kommuner som agerar likt Varberg. Solna och Ystad är två sådana exempel – där viteshot vilar över föräldrar som tagit "thaimout".
Familjer som valt att bosätta sig på orter där Svenska skolan utomlands är godkänd av Skolverket kan sällan nekas. Men för ännu inte godkända skolor är det krångligare.
Faktum är att attityden hårdnat efter kommunala misslyckanden – på hemmaplan. I Ystad fanns fallet med familjen som höll barnen gömda i flera år – trots att de inte rest utanför huset. I Varberg har vi skandalen med friskolan som drev Farmschool i Marks kommun i många år.
Men att förvaltningen släppt igenom en undermålig skolverksamhet på hemmaplan bör ju inte straffa familjer som väljer en skola som, av allt att döma, fungerar väl - och som ligger på en ort dit många svenskar åker.
Att undermåliga friskolor flugit under radarn är bedrövligt. Men inget talar för att en skärpt syn på den svenska skolplikten är lösningen på det problemet.
Tvärtom bör även kommunala skolors problem med att erbjuda alla elever den trygghet och den undervisning de har rätt till, liksom erfarenheter av distansundervisning under pandemin, vara ett skäl till ökad flexibilitet.
Sverige borde göra som Finland - slopa skolplikten och ersätta den med en lärplikt. Därigenom kan fokus hamna där det hör hemma – på elevernas lärande, inte platsen det sker på.
