Akademin verkar vara måttligt intresserad av att forska kring så kallade systemhotande företeelser i samhället. Trots att nyhetsflödet nästan dagligen erbjuder exempel på brottslighet och annan skadlig verksamhet som direkt eller indirekt hotar välfärdssystemen är det få, om ens några, samhällsvetare som sökt forskningsmedel för att borra djupare i problematiken.
Statsvetaren Peter Esaiasson förundras i en krönika i GP (6/11) över att så få samhällsvetare verkar ha sökt statliga pengar för att forska kring samhällshotande fenomen. “Vi vet inte om det är forskarna som hellre forskar om annat och därför inte ansöker om medel eller om det är anslagsgivarna som säger nej till de forskare som intresserar sig”, skriver Esaiasson.
Oavsett vad som är hönan eller ägget, har Esaiasson satt fingret på en viktig punkt. Även om han inte redovisar ett fullständigt heltäckande forskningsläge konstaterar han att Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd, Forte, delat ut 300 miljoner kronor till samhällsvetenskaplig forskning utan att några pengar gått till forskning kring systemhotande företeelser. Däremot fann han ett avslag på just ett sådant forskningsupplägg. Enligt Esaiasson med motiveringen att “kunskapsbidraget var begränsat.” Enligt Esaiasson delar heller inte Riksbankens jubileumsfond, en av samhällsvetenskapens tunga bidragsgivare, ut några pengar till den här typen av forskning.
Akademisk forskning handlar om att lägga ytterligare bitar till världens samlade vetande om vår omgivning. Utan den riskerar det politiska beslutsfattandet bli mer baserat på rena killgissningar gjorda i grupp än på evidensbaserad och verifierbar forskning.
För en samhällsvetare finns det tyvärr idag ett stort fält fullt med samhällsstörande och systemhotande företeelser att utforska. Sedan över ett års tid har Inas Hamdan, en ung arabisktalande journalist på Sydsvenskan, avslöjat en långtgående desinformationskampanj mot socialtjänsten i Sverige som pågår i arabiskspråkiga medier i Mellanöstern och som har många följare bland muslimska invandrare i Sverige. På så sätt sprids i grupper i samhället misstro mot socialtjänsten, en av den svenska välfärdens hörnstenar.
Hamdans djupt oroväckande reportage borde väcka även forskarnas intresse. Hur uppstår misstron, var finns den, hur pass rotad har den blivit, vilka krafter gynnas och framförallt; vad kan samhället göra för att vända utvecklingen?
Som Peter Esaiasson konstaterar i sin krönika i GP finns det gott om objekt för den som vill forska kring systemhotande fenomen: Organiserad kriminalitet kring LSS och hemtjänst. Utpressning och beskyddarverksamhet i socialt utsatta områden. Infiltration av förvaltningar på kommunal, regional och statlig nivå. Systematiskt bidragsfusk via föreningar som tagits över av kriminella. Samtliga exempel bidrar till att medborgarnas tilltro till samhället minskar samtidigt som välfärdssystemen försvagas.
Det är en oroande utveckling i sig. Att få verkar vilja söka pengar för att forska kring detta är än mer bekymrande. I det annars så genomorganiserade Sverige är även det en smula systemhotande.
