I Stockholm har det under hösten pågått en debatt om regionens ätstörningsvård. Mandometerklinikerna, som har ansvarat för ett fyrtiotal av stadens ungefär sextio slutenvårdsplatser för vård av ätstörningar, fick inte något förlängt avtal med regionen. Detta ledde till protester, på sociala medier, ledarsidor och i verkligheten från borgerliga och liberala röster. Hur kunde Stockholms dumma rödgröna regionpolitiker offra unga sjuka kvinnors liv? Ja, just vad som skulle hända med sjuka unga kvinnor när klinikerna stängde lyftes fram. Samhällets svek mot dessa unga kvinnor var förkastligt och djupt omoraliskt. Eller?
Faktum är Mandometerklinkernas behandlingsmetoder har fått kritik för att sakna evidens. SVT presenterade förra veckan vittnesmål från tidigare patienter som berättar om ökat självskadebeteende och avsaknad av psykologstöd. Dessa unga kvinnor verkar den högljutt demonstrerande oppositionen ha valt att ignorera. I fallet med Mandometerklinikerna används unga kvinnor som slagträn i en debatt om valfrihet i välfärden. Det är bara ett av många exempel på när unga kvinnor används som verktyg på det politiska slagfältet utan någon genuin omtanke eller långsiktig idé om hur de problem som unga kvinnor möter kan hanteras eller lösas.
Ett annat slående exempel på detta fenomen är Sverigedemokraternas retorik om invandring och sexualbrott. Partiet har sedan länge pratat om invandrare som ett hot mot svenska kvinnor. Under valrörelsen 2018 drev man bland annat en kampanj med texten “ Varje tredje ung kvinna utsatt för sexualbrott”. Siffrorna kommer från Brå, ett organ med stor kredibilitet. Men Sverigedemokraternas förslag var då att kräva att Brå skulle undersöka kopplingen mellan sexualbrott och ursprung. Unga kvinnor som är offer för övergrepp blir en språngbräda för Sverigedemokraternas vanliga politiska agenda. Detta samtidigt som partiet bedriver ett kulturkrig där feminism utmålas som ett hot. Partiets intresse för jämställdhet är knappast trovärdigt när det enbart lyfts fram som en del av partiets migrationspolitik.
Samma mönster finns i debatten om Mandometerklinkerna som i Sverigedemokraternas inlägg i debatten om sexualbrott. Det finns verkligen problem att lyfta, men unga kvinnors situation används bara för att sätta fokus på den större agendan. Vårdplatserna för sjuka i ätstörningar kommer att minska i Stockholm när det inte längre finns ett kontrakt med Mandometer och regionen har inte presenterat någon övertygande plan för hur detta ska åtgärdas. De som protesterat har dock bara belyst hur unga kvinnor drabbas av att just Mandometerklinikerna läggs ner. På samma sätt förflyttas diskussionen till förövarens ursprung istället för att faktiskt fokusera orsakerna till att många unga kvinnor utsatts för sexualbrott. Mönstret används även av de som är motståndare mot den nya könstillhörighetslagen, där kvinnors utsatthet lyfts fram som ett argument mot lagen.
Kulturellt ses kvinnor fortfarande som något skört och känsligt. Det är därför effektivt att använda unga kvinnor i debatten, på samma sätt som politiker ofta lyfter äldre. Att skydda personer som ses som värnlösa är ett gott syfte och på så sätt kan man undgå kritik. Men unga kvinnor är inte smycken som ska få politiska förslag att glittra och problemen de möter förtjänar riktig politisk uppmärksamhet.
