Ukraina står inför magnifika utmaningar om landet ska kunna uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna, regelverket som avgör ifall ett ansökarland når upp till kraven för att kunna ingå i den Europeiska unionen.
Anpassningskraven betyder bland annat att korruption inte får förekomma. Näringsliv och företagande får inte subventioneras och varor från unionens övriga delar ska kunna flöda fritt. Rättsväsendet ska vara oberoende från politiken. Lagar och regeringsdirektiv måste koordineras med EU:s lagstiftning, vilket kan åratal.
Anpassningen kan i de länder som önskar gå med i EU innebära en plågsam process bort från etablerade nationella föreställningar. Det är till exempel långt från självklart för alla att till en början acceptera det faktum att den lagstiftning som Europaparlamentet och Rådet skriver tillsammans faktiskt måste tillämpas i alla medlemsländer. Även fogliga Sverige har ibland syndat när det gäller att inkorporera förordningar och direktiv. Senast häromåret släpade vi fötterna efter oss för att applicera EU-lagstiftning på klimat- och migrationsomådet.
För ett land som för bara drygt tre årtionden sedan var marinerat i en förstelnad sovjetisk planekonomi blir detta givetvis en komplicerad och utmanande process. Att det dessutom ska ske efter ett förödande krig mitt i ruinerna av en ofattbar förstörelse och efter förlusten av hundratusentals soldater och civila ställer givetvis i det närmaste oövervinnerliga krav på hela den arma ukrainska nationen. Vis av skadan efter Bulgarien och Rumäniens inträde blir det den här gången fullt fokus på att kriterierna för korruption och rättsväsendets oberoende verkligen har uppfyllts.
Men om ukrainarna nu är målmedvetna, hur målmedvetna är vi på insidan? Utvidgningen österut ställer krav även på unionen. Inte minst om det folkrika Ukraina, med 43 miljoner invånare, blir medlem. Även om det är en bit kvar till Tyskland, största landet i EU med 83 miljoner, skulle Ukraina bli en av giganterna bredvid Frankrike, Polen och Spanien.
Hur ska den gemensamma jordbrukspolitiken utformas när ett land som producerar ungefär lika mycket spannmål som resten av unionen går med? Redan nu har det gnisslat i Polen när Ukraina tvingats skeppa produkter landvägen genom det västra grannlandet.
Principerna för beslutsfattande kanske också måste ses över. Ska vetorätten vara kvar i ett EU som omfattar Ukraina, Moldavien, länderna på Västra Balkan och kanske till och med Georgien? Ska fler beslut i stället fattas med kvalificerad majoritet? Eller rent av enkel majoritet?
Ukraina är fast beslutet att inte bara närma sig väst – man vill ingå i både EU och Nato. På sikt blir det också vår allas försäkran mot fortsatt aggression från Ryssland.
Men att detta sätter också press på förändring av EU:s institutioner, även om det är en liten uppoffring jämfört med de enorma kostnader i människoliv och materiell förstörelse som Ukraina drabbats av.
