När Centerpartiets ledare Muharrem Demirok talar om möjligheterna att samarbeta med Vänsterpartiet låter han inte som en bestämd plåsteravryckare. I en DN-intervju i samband med partistämman nyligen öppnade han för att sitta i en regering som leds av Magdalena Andersson och som accepteras av Vänsterpartiet. Detta framstår som ett lika otroligt framtidsscenario som om Centerpartiet skulle få leda en hel regering själv. I alla fall för den som någon gång sett eller hört vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar. Om vänsterblocket skulle få någon sorts majoritet eller övertag efter kommande riksdagsval skulle Vänsterpartiet inte acceptera något av ren godhet. Trots denna politiska realitet petar Demirok loss samarbetsplåstret i slow motion, vilket mest är smärtsamt för partiet självt.
Muharrem Demirok har under sin korta tid som partiledare fokuserat på sakpolitik och konstruktiva förslag på svåra frågor, både vad gäller den ekonomiska politiken och energi- och miljöfrågor. I debatter har han varit lugn, saklig och bemött sina politiska motståndares bästa argument. Det är bra. Men i fråga om hur alla dessa goda, välavvägda och alltigenom lämpliga förslag ska kunna bli verklighet låter Muharrem Demirok som sin företrädare.
Ett av Centerpartiets problem under både Annie Lööfs och Muharrem Demiroks ledning har varit dess oförmåga att se verkligheten och riksdagens realiteter för vad det är, och hellre se samarbeten som ett sätt att ge någon annan (läs: Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet) makt, snarare än att se samarbete som ett sätt att själv få inflytande.
Man kan tala i evigheter om hur svårt det vore för Centerpartiet att komma överens med Vänsterpartiet givet partiernas olikheter i mål och vägval – det är bara att titta på skillnaderna i respektive partis skuggbudget. Men frågan är om något kan bli lika svårt som när Centerpartiet och Miljöpartiet skulle komma överens om skogen och strandskyddet under sommaren och hösten 2021, ett halvårslångt käbbel som sedan mynnade ut i ett ingenting.
Väljare och media ser redan Centerpartiet som en del av vänsterblocket. Väljarnas syn på samarbete har också förändrats, inte minst sedan Liberalerna och Sverigedemokraterna, efter en del vånda, lyckades komma överens under förra hösten i Tidöavtalet. Vad Demirok och Centerpartiets övriga ledning måste våga inse i dagens ganska prekära läge, är att den största faran inte är om partiet visar sig ”för” villigt att samarbeta. Varken högerut eller vänsterut. Faran är att förbli ett irrelevant, idémässigt stagnerat parti, som ropar på breda överenskommelser så snart frågor är viktiga, och som i alla övriga frågor väljer att stå utanför verkligt inflytande. Ett första steg för att undvika detta kan vara att börja tala klarspråk om vänstern.
