Moderaterna måste sluta apa efter Sverigedemokraterna, och skaffa en egen invandringspolitik. Det menar Hanif Bali, tidigare riksdagsledamot för M, i GP. Som vanligt ryggar han inte för kontrovers.
"Det är uppenbart för alla att post-invandringsfrågan kommer att bli en rasfråga, om man ser på det grovt" menar han.
Är det verkligen uppenbart? För vem? Ja, integrationen är en makalöst misslyckad historia, och mycket av den segregation som bitit sig fast i Sverige är inget man bryter i första taget. Det är sant.
För Bali är detta en utmärkt anledning till att det är dags att börja prata om ras. Vad det är han vill rent konkret är svårare att begripa sig på. Förslag på kurser i svenska värderingar avfärdar han skrattandes, mer SFI-pengar kommer inte heller lösa problemet. Den analysen är inte nödvändigtvis felaktig, problemen sitter djupt och det finns ingen mirakelkur.
Bali berömmer S för den arbetsgrupp om segregation som letts av Lawen Redar, för att ha börjat nysta i problemet. M borde tillsätta en statlig utredning. Men, som S vill, försöka uppnå blandning med hjälp av politik vänder han sig emot, för det kan urholka det svenska. "Jag tror att 20 procent är precis på gränsen för vad ett samhälle klarar av. Det betyder att vi måste leva med segregation" konstaterar han.
Utöver det är det gamla argument om att vi visst måste kunna prata om en svensk kultur, som redan tuggats till leda.
Det är svårt att begripa vad det hela har med ras att göra, eller behovet av någon slags rasdebatt. Annat än att det är mumma för rubriksättare och twittrare. Mycket av det Hanif Bali lyfter kring omfattningen av integrationsutmaningen – förslaget om offensiv familjeplanering i förorten undantaget – är hyfsat okontroversiellt i debatten numera. Förutom just ordvalet ras. Det kan vara ett försök att locka andra till polemik, till fäktning med det kontroversiella ordet.
Eller så ett ärligt – men missriktat – försök att föregå opinionen. Prata om ras, för att förhindra att debatten blir rasistisk. Risken är förstås överhängande att effekten blir det motsatta – och att det drabbar individer, vanligt folk.
Det finns goda skäl att det dras en tydlig röd linje i debatten när begrepp som ras börjar flyga runt. Att prata om sådant är att reducera individer till en kollektiv identitet. Liberaler drog linjen tydligt i sanden, när flera fackförbund efterfrågade statistik om hudfärg för att motverka rasism.
Svensk debatt kommer inte att må bättre av en slarvigt importerad debatt om ras och hudfärg från USA, ett land med helt andra förutsättningar och rasistisk historia. Det gäller både när vinkningarna mot andra sidan Atlanten kommer från vänster, och som nu, från höger.
