Ledare 17/9. I Europa har den geopolitiska dynamiken förändrats avsevärt sedan Försvarsberedningen 2017 meddelade att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”. Därtill har behovet av stärkta säkerhetsgarantier ökat. Den dystra analysen delas av alla riksdagspartier, men det är enbart regeringspartiet med stort S som vägrat löpa linan ut, genom att vägra finansiera Försvarsberedningens förslag fullt ut.
Sverige tillsammans med EU befinner sig i den oroligaste tidsperioden sedan kalla krigets slut. I Östersjön ser vi en accelererad upprustning som få förväntade sig för ett antal år sedan. I det säkerhetspolitiska spektrat finner vi – utöver den rent militära dimensionen – civila påverkansmedel vars yttersta spjutspets är riktad mot Europas innersta kärna: demokratin. Hoten utgör i sammanhanget en bred flora av illavarslande verktyg och metoder som på allvar kan skapa djupa sår i vårt öppna samhälle.
Den svenska förmågan att avvärja hoten är emellertid allt annat än fullständig eller önskvärd i ljuset av Försvarsberedningens riskanalys. Debaclet kring försvarsbeslutet har enbart ur inrikespolitiska mått varit genant. Hanteringen från Rosenbad har varit plågsam till den grad att det krävs både ansträngning och välvilja för att skönja ett uns av seriositet i den socialdemokratiska försvarspolitiken.
Såväl oppositions- som januaripartierna utanför regeringen har således enskilt och gemensamt meddelat sitt missnöje inför regeringens ovilja att stå bakom sin egen beredning. Det ser för Socialdemokraterna ut som att de sakta men säkert går mot nederlag i en fråga som tenderar att vara högst upp på dagordning i våra grannländer.
Regeringens oförmåga att finansiera sina egna förslag går stick i stäv med regeringsuppdraget att i alla lägen – på kort som lång sikt – försvara rikets säkerhet. När det gäller det socialdemokratiska skambudet, såväl som den totala kompromissoviljan ser vi detta fall åtminstone en riksdagsmajoritet som är villig att ta ansvar när regeringen sviker. Oavsett om slutresultatet blir till försvarets fördel har bristen på enighet och skyndsam hantering skapat en oåterkallelig oreda för Sveriges utrikespolitiska relationer.
När regeringen vägrar att finansiera ett försvarsbeslut signalerar det mer än att försvarsminister Peter Hultqvist (S) saknar krut i sitt eget parti. Det signalerar en för Sverige ogynnsam bild av en regering som väljer kortsiktiga satsningar framför långsiktig stabilitet.
Det som nu (inte) sker bevakas noga av både vänner som meningsmotståndare. Från våra allierades perspektiv syns en regering som inte tillåter försvarsvilja följas av försvarsförmåga. Det är ett skrämmande faktum som försvagar incitamenten för våra vänner att hjälpa till när det väl gäller. Utebliven hjälp är något som aldrig kan garanteras om regeringen saknar vilja att försvara det som försvaras skall.
