Därför är det problematiskt när organisationer agerar i gränslandet mellan vad som är en intresseorganisation och myndighet – och inte hålls ansvariga inför medborgarna. Där är Sveriges kommuner och regioner, SKR, ett framstående exempel.
I en motion framlagd till Liberalernas landsmöte, partiets högsta beslutande organ, har den stockholmske kommunpolitikern Rasmus Jonlund (L) och andra partiföreträdare nyligen föreslagit att SKR ska omfattas av offentlighetsprincipen.
Det vore inte en dag för tidigt. Eftersom SKR inte är en myndighet, och därmed inte omfattas av offentlighetsprincipen, finns en bristande insyn i dess verksamhet. Samtidigt har organisationen en historia av att tilldelas kontinuerliga uppdrag från regeringen. Det är uppdrag som inte är föremål för offentliga upphandlingar eller där varje medlem – som består av landets 21 regioner och 290 kommuner – inte heller tillfrågas.
I gråzonen som organisationen befinner sig i finns ett annat tungt vägande skäl till varför offentlighetsprincipen borde vara självklar för medborgarna: skattemedel. Med regeringsuppdragen, och inte minst de enskilda avtal som på senare år har slutits med regeringen, har det trillat in en hel del skattepengar till SKR.
Men till skillnad från när kommunerna förbrukar skattemedel kan varken enskilda medborgare eller journalister ta reda på hur SKR fördelar och använder sina pengar.
Det uppmärksammades häromåret i samband med att det stod klart att byggandet av SKR:s nya huvudkontor i centrala Stockholm blir försenat. Det var såklart tråkigt för de anställda, men det problematiska var att SKR inte ens ville berätta vad den pampiga fastigheten som ska stå klar om ett par år uppskattas att kosta. Trots att den är fullt finansierad av Sveriges skattebetalare (SVT 24/7 2021).
I grund och botten handlar frågan om bristande insyn i SKR om ansvarsutkrävande. Om kvasimyndighetens roll fortsätter att vara oklar även i framtiden, eftersom organisationen varken lyder under offentlighetsprincipen eller regeringsformen, riskeras medborgarnas förtroende. Särskilt eftersom organisationen är en central aktör i den förda vård- och omsorgspolitiken.
Som en stor arbetsgivarorganisation och företrädare för kommuner och regioner är SKR dessutom en maktkoloss utan dess like. De liberala partiföreträdarna har därför rätt i sin analys att SKR behöver demokratiseras.
Verksamheten måste röra sig bort från att vara en löst sammansatt organisation av kommuner och regioner som verkar bakom stängda dörrar mot att i högre grad förknippas med demokratisk legitimitet och högt förtroende bland allmänheten. Att förändra organisationsformen för Sveriges Kommuner och Regioner borde således ligga i intresset för varje riksdagsparti som värdesätter transparens och öppenhet.
