Katarina Erlingson: Ska klimatpanik vara nödvändigt?

En gråtande småbarnsmamma på SVT fick mig att fundera. Kvinnan har deltagit i en aktion i riksdagen där de limmade fast sig och skrek sina budskap om klimatet. Hon kände sig tvungen att agera, inte minst för sitt barns skull.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Nu väntar böter eller fängelse för störande av förrättning. Klimatminister Romina Pourmokhtari säger i SVT-inslaget att hon väljer att fokusera på möjligheterna i stället för problemen och agerar i stället för att ropa ute på gatorna. Det sistnämnda kan man förstås betvivla när hon samtidigt godkänt borttagen reduktionsplikt och sänkta priser på fossilbränslen.

Det talas om klimatångest och att många är oroliga för de allt mer utbredda effekterna av klimatförändringarna. Men den gråtande kvinnans reaktion fick mig att tänka att hon snarare känner klimatpanik. Hon agerar oavsett konsekvenser för att känna att hon åtminstone gör något.

Den som "bara" har klimatångest kanske inte är lika handlingskraftig. Att agera olagligt väcker uppseende, men det är knappast rätt metod. Det väcker snarare irritation och motvilja från dem som inte tycker att klimatfrågorna är lika viktiga. Att störa melodifestivalen eller Let's dance irriterar inte bara Loreen och Charlotte Kalla utan även tittarna.

ANNONS

Den stora gruppen svenskar är antagligen svenskt lagom oroliga. Sedan finns det en mindre grupp som inte alls verkar bry sig och som tilltalas av klimatförnekarnas budskap eller åtminstone dem som likt SD-företrädare viftar bort allvaret. Det är inte så bråttom, liksom.

Men det är ju bråttom och det är frustrerande att som "lagom" orolig se högerregeringen balansera på slak lina i sitt samarbete med SD. Det finns trots allt en vilja hos vissa av ministrarna att lyfta fram åtgärder som är positiva för klimatet. Att se Ebba Busch hylla de innovativa nya satsningarna i norra Sverige och annonsera ny havsbaserad vindkraft är snudd på surrealistiskt. I valrörelsen var KD starkt emot vindkraft och man nämnde inte klimatet särskilt många gånger. Om viljan beror på tvång från M och L eller är en genuin kursändring får vara osagt.

Det är bara genom handling från regering, kommuner och företag som paniken hos den gråtande småbarnsmamman kan minska. Frågan är dock om hon ser det genom paniktårarna. När jag tänker på att alla länder borde göra mycket mer än vad som görs, trots Parisavtalet, är det lätt att känna sig panikslagen och maktlös.

ANNONS