Ledarreportage 11/4. Den femtiförsta själen göre sig icke besvär. Om det vittnar anslag på kyrkportar runt om i Halland. En pandemi går nämligen ingen förbi - inte heller den kyrka som behövs mer än på årtionden.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ser trossamfunden som en självklar det av svensk krishantering. På goda grunder. Men nu prövas beredskapen.
Samtidigt som människor törstar efter tröst måste även kyrkan smittanpassa verksamheten. Ceremonier och samlingsformer måste justeras. Det är en grannlaga uppgift, som hanteras lite olika i Varberg och Falkenberg.
Varför pekar då inte biskopen för Halland med hela handen, till skillnad från en del kollegor?
– Min uppgift är att stödja och ge råd, säger biskop Susanne Rappmann.
Alltså mer modell Tegnell än tukt och förmaning?
– Förutsättningar ser ju lite olika ut i stiftets församlingar. Även en vanlig söndag i Varberg kommer fler än 50 personer. Kyrkoherden anpassar därefter och sänder gudstjänst digitalt nätet, förklarar biskopen.
I de mindre församlingarna kring Varberg planerar man annorlunda. I Värö-Stråvalla församling hålls exempelvis fortfarande gudstjänst i kyrkan.
På långfredagen hade ett tjugotal personer, varav fler äldre, tagit sig till Värö kyrka. Den svarta dekoren - och prästens välbevarade kåpa från 1700-talet - skänkte stunden ett extra allvar.
Försiktigheten var lika talande som den andaktsfulla tystnaden inför gudstjänsten - mellan varje besökare fanns flera tomma kyrkbänkar.
– Vi har ställt in många aktiviteter. Men eftersom kyrkan är så stor, och vi dessutom har verksamhet i fler kyrkor än vanligt denna helg, har vi bedömt att det går att fira gudstjänst. Men på påskdagen skall vi ha mässan utomhus, säger kyrkoherde Katarina Hellgren.
Inte heller det senare är dock en självklar lösning. Karlskrona-Aspö pastorat hade tänkt hålla påskmässa utomhus på Stortorget. Men polisen satte stopp för planerna – det ansågs bli för svårt att kolla antalet deltagare.
I Falkenberg har hela pastoratet valt att ta det säkra före det osäkra. Där sänds gudstjänst över nätet. Men kyrkorna står är öppna för besök och bön. Samtidigt har Falkenberg, som även annars har en mycket aktiv diakonal verksamhet, trappat upp sitt arbete.
– Falkenberg är en av dem som tecknat avtal med MSB, berättar Susanne Rappmann.
Bakgrunden är att Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap har bett civilsamhällets större aktörer om krisstöd.
– Vi finns där för att agera i nuet. Inom kyrkan finns många duktiga medarbetare som rycker in. De hjälper människor i riskgrupp med att få hem mat och mediciner, men söker också aktivt upp dem som är ensamma och kan finna stöd i vår verksamhet.
I Falkenberg kan de som behöver hjälp ta kontakt med kyrkan, där står det volontärer redo – precis som i många andra församlingar.
– Vi är redo. Men än har inte så många ringt och bett om stöd. Kanske tänker de inte på att kyrkan också kan hjälpa med sånt som att handla mat. Men sedan är det förstås också så att det är svårare för många att be om hjälp än att ge. Men vi finns, och behoven kan ju tänkas öka framöver, resonerar Katarina Hellgren.
Det finns fördelar med att vända sig till organisationer som är vana att bistå andra - som den trygghet det ger.
– Människor skall känna sig säkra på att inte blir lurade. Och vi frågar aldrig efter om någon är medlem i kyrkan eller inte, alla kan få hjälp! understryker säger Susanne Rappmann.
Samtidigt som kyrkan, tillsammans med organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen, finns där för att hjälpa människor i vardagen finns kyrkan även i sjukhuskorridoren.
Likt fältpräster fyller sjukhuspräster och diakoner en viktig roll i krisens tid. Även där jobbar man med att hitta former för fortsatt arbete när behovet ökar samtidigt som smittskyddet försvårar.
– Flera sjukhus har frågat om kyrkan även kan stödja personalen. Och så gäller det att finnas där för anhöriga. Att i dag förlora en närstående när man inte kan ordna en ordentlig begravning kan kännas tungt, säger Susanne Rappmann.
Att dela bördor och vårda själar är uppgifter som kyrkan har ägnat kraft åt sedan urminnes tider. Till det senare hör att också hantera den bitterhet som människor kan känna när en farsot drar fram och sprider förödelse.
”Vår gud bär sår” är Susanne Rappmanns valspråk. Nu, när hela samhället är skadeskjutet, känns det extra relevant.
– Det är inte alltid lätt att vara människa. Skapelsen är sårbar. Men det är något fantastiskt och hoppfullt i att Jesus inte var någon osårbar hjälte. När lärjungarna, som han bett om sällskap i Getsemane, somnade lämnades Jesus ensam med sin ängslan. Precis som många kan känna ångest nu. Och man får, liksom Jesus, fråga: ”Min Gud varför har du övergivit mig”. Men Gud finns inte bara i glittrande hav, han är närvarande även på intensiven på sjukhuset, säger hon.
För kristna handlar påsken i första hand om livets seger över döden. Att i kristid sprida den sortens hopp ingår i ett gott ledarskap i kris från regeringschefer, kungligheter – och biskopar. Vi måste tro på att ”vi möts igen”, som Storbritanniens Drottning Elizabeth uttryckte det.
– Det gäller att sända budskap om att ljuset till slut övervinner mörkret. Vi måste ha beredskap och rusta oss för en tid efter Corona, med allt det svåra det kan innebära av arbetslöshet och prövning. Men det gäller också att se det hoppfulla som sker, hur företag ställer om produktion, hur människor sluter sig samman. Jag är oerhört stolt över att se så många ställa om och ställa upp. Det gör mig oerhört glad, säger Susanne Rappmann.
Kan krisen rentav öka gemenskapen i ett land och i ett Europa som redan före krisen varit splittrat? Inget är givet. Men en sak är säker. Pandemin påminner oss både om vårt behov av varandra och om att civilsamhällets organisationer, dit kyrkan räknas, är helt oumbärliga i kris.
