Desillusionerade och allt mer likgiltiga? Är det så den uppväxande generationen ska förstås?
Senaste ungdomsbarometern ger lätt det intrycket. Allt färre unga är intresserade av samhällspolitik, allt färre kallas sig miljövän eller feminist jämfört med för fem år sedan.
En ung man, som trots allt gått emot strömmen och engagerat sig politiskt, ger en förklaring i en SR-intervju. Det ser annorlunda ut för dagens unga jämfört med hur det var föräldrar och morföräldrar..
– Vår generation har inte fått bättre, det blir ju bara svårare och svårare. Så jag fattar att man tappar tron till politiken, säger han.
Att det gått så långt att en av fem unga killar inte längre är övertygade om att demokrati är den bästa styrelseformen är minst sagt uppseendeväckande. Och det måste bli en väckarklocka. I synnerhet som denna uppfattning inte gror i ett vakuum. Hoten mot den liberala demokratin är större än på länge.
Nu kan förstås det ena ge det andra. Ett betydande antal medborgare i det stora landet i Väst tycks åter vara beredda att rösta på en presidentkandidat som ljuger tills han tror sig själv. Och eftersom vi i Sverige ofta hämtar influenser därifrån är det kanske inte så konstigt att faktaresistensen sprider sig - vilket spelar den växande europeiska högerpopulismen i händerna.
Just därför är vårens val så viktigt. Just därför måste partierna - och deras ungdomsförbund visa framfötterna.
Och just därför är det, till synes, sjunkande intresset för idépolitik så oroväckande,
"Partierna finns till för väljarna, men agerar lite för ofta som vore det tvärtom. Trots ständigt sjunkande medlemstal, trots förtroendekrisen och trots den akuta bristen på intellektuellt kapital agerar partierna som om det fortfarande vore 1950-tal och de satt i förarsätet"
Så skrev statvetaren Andreas Johansson Heinö nyligen i ett nyhetsbrev från tankesmedjan Timbro.
Det är en analys som bör väcka tankar på partikanslier som tycks tro att val vinnes genom att man dissar sina egna partiverksamma för att sno kända namn från något helt annat håll, eller konkurrerande partier.
I motsats till vad partiernas spindoctors tror så kanske inte de unga ser strategin som ett förtroendeingivande mognadsbevis, utan som tecken på att vuxenvärlden är vilsen?
Hur gör man då för att vända trenden och få fler unga att engagera sig – trots krig, kris och oro. Eller kanske just därför.
Kan värnplikten hjälpa? Det brukade hävdas att den svetsade samman generationer av unga män. Kan det bli så igen?
Kanske för en del, under förutsättning att de får en skolning som känns meningsfull – och tvångets ok inte blir för tungt. Att låta värnplikten ger meritpoäng för vidare studier kan bidra till att öka intresset - och vore ett sätt att visa uppskattning från samhällets sida. Dessutom ger ju värnplikten lärdomar som kan vara nog så betydelsefulla som högsta poäng på Högskoleprovet.
Kommunala ungdomsråd, då? En del kommuner försöker jobba aktivt med det. Och under förutsättning att deltagarna känner att de kan påverka - kan det vara en väg till ökat engagemang,
