Ledare 2/4. I dag finns det ett endast ett fåtal studier som undersökt hur hedersförtrycket ser ut i Sverige. 2009 uppgav Ungdomsstyrelsen (nu MUCF) att 70 000 unga inte fick välja vem de skulle gifta sig med. 2014 bedömdes 100 000 unga under 25 leva under hedersförtryck. Enligt en studie från Stockholms universitet lever var tredje elev med utländsk bakgrund i staden under hedersrelaterade normer. Tillsammans med Göteborg, Malmö och Uppsala är Stockholm den fjärde kommunen i Sverige som genomfört en kartläggning av förtrycket, men ungefär där tar det stopp.
Rapportering från fyra av 290 kommuner är ett otroligt tunt underlag att stå på, om man är en regering som menar allvar med att ta itu med hedersförtrycket. Det man dock kan konstatera genom dessa undersökningar samt den kontinuerliga nyhetsrapporteringen är att såväl förtrycket som antal fall ökar, med allt fler ungdomsmottagningar grundskolor, kvinnojourer och gynekologmottagningars som slår larm om våld, kvinnlig könsstympning och oskuldskontroller.
För att göra nationella insatser från statligt håll krävs mer kunskap. Man måste veta hur förtrycket uttrycker sig, men också var det gror och koncentreras för att kunna utforma och sätta in rätt åtgärder, på rätt plats, i rätt tid. Därför var också regeringens uppdrag till Socialstyrelsen att kartlägga hedersförtrycket nationellt en mycket välkommen åtgärd när den kom 2017. Idag har två år gått, och såväl Socialstyrelsens resultat som regeringens beteende under denna tid har - milt uttryckt - varit en besvikelse.
Socialstyrelsen menar att de inte kan svara på i vilken utsträckning hedersvåldet är utbrett i landet, eftersom ”Hedersrelaterat våld och förtryck mäts på olika sätt och med olika mätmetoder, vilket innebär att resultaten inte är jämförbara”. Här har Socialstyrelsen vänt sig till ovan nämnda utredningar som gjorts på bland annat kommunal nivå och givetvis har inte dessa undersökningar genomförts på samma sätt eftersom de inte varit samordnade. Det är oerhört märkligt att det tagit två år för Socialstyrelsen att fastslå en så uppenbar sak, då ett sådant konstaterande enkelt hade kunnat ske inom några månader från undersökningens start. Varför resterande tid inte ägnats åt att göra en helt ny kartläggning eller utforma en plan och strategi för en sådan är ett stort misslyckande från styrelsens sida.
Socialstyrelsens misslyckande är dock synonymt med regeringens. Regeringen Löfvén talar ofta om behovet av krafttag mot det hedersrelaterade förtrycket, men det är med kluven tunga. Å ena sidan påstår man ta frågan på stort allvar, å andra sidan relativiserar man problematiska uttalanden från det egna ledet och motarbetar de i partiet som aktivt arbetar mot förtrycket. Ingen har väl ännu glömt sparkningen av Ann-Sofie Hermansson och motståndet till Nalin Pekgul. Bara för två veckor sedan kallade Ali Yasin Dahir (S) Arbetarpartiets Jan Hägglund för ”rasist” och ”islamofob”, då denne la fram ett förslag om kartläggning av hedersförtrycket i Umeås grundskolor, vilket Faw Azzat skriver om i DN 1/4.
Regeringen med Socialdemokraterna i spetsen har en lång väg att vandra innan de blir trovärdiga i kampen mot hedersförtrycket. Och offren kan inte vänta längre.
