SVT hade chansen att folkbilda men tog den inte. I stället blev det en lite långsökt blinkning till tidigare scenstormningar som nog inte många uppfattade. Den nya allsångsledaren Pernilla Wahlgren kallade fram en till synes vilsen yngling med ett felvänt plakat. Budskapet Återställ våtmarker syntes och sedan viftades det bort. I och för sig en kul grej att ta udden av potentiella fridstörare på scenen, men saken är för allvarlig för att skämtas bort.
De som verkligen behöver veta vad budskapet innebär är lantbrukare, skogsbrukare och andra markägare. För det är de som måste ge tillåtelse till att återväta våtmarkerna. Vi har som tur är en stark äganderätt i Sverige så det är givet att det måste ske på frivillig väg och med rimlig betalning, men då måste markägarna få vetskap om hur viktigt det är att göra något. Klimataktivister som mest ställer till besvär är inte den rätta sortens kampanj för att återställa våtmarker.
Regeringen har inte gjort mycket positivt för klimatet, snarare tvärtom. Men just när det gäller våtmarker har man faktiskt avsatt mer pengar. Flera myndigheter hjälper till med att återställa våtmarker. Förutom Skogsstyrelsen även Naturvårdsverket och Jordbruksverket, men också Havs- och vattenmyndigheten. Dessutom hjälper LRF till, liksom Hushållningssällskapet. Det finns ett antal olika projekt, alltifrån LEVA (Lokalt Engagemang för Vatten) till Nokåsstöd, Lona och allt vad de olika stöden heter. Det är ingen enkel materia att sätta sig in i för att kunna bedöma vilket stöd som är det bästa för just dig som markägare.
Trots välvilja och engagemang från regering och myndigheter är risken uppenbar att intresserade markägare går vilse i byråkratin. Det är olika regler inom de olika projekten och därmed också olika bidragsnivåer. Det kräver god pedagogisk förmåga att hjälpa markägare att hitta rätt utan att denne känner att rådgivaren styr enbart mot ”sitt” projekt.
Särskilt i Halland och övriga södra Sverige är det viktigt att snabbt komma igång med att återställa våtmarkerna. Här är tillväxten, boniteten, i skogen mycket hög, till skillnad från i norra Sverige och återställningen skulle ge bäst resultat i förhållande till hur mycket kol som blir kvar i marken. Därmed är ersättningen också högre, men det är omöjligt att veta om den är tillräckligt hög. Att hitta alternativvärdet är svårt och mycket hänger på markägarens eget engagemang för att minska klimatförändringarna.
Det talas alldeles för lite om hur mycket koldioxid de torrlagda våtmarkerna släpper ut. Våtmarkerna motsvarar tusen gånger så mycket kol som transportsektorn släpper ut årligen. Den dikning, torrläggning, av marker som skett under de senaste 200 åren var bra då för att effektivisera jord- och skogsbruket. Men nu är det klimatet som kommer först och då behöver dessa marker bli våta igen. Det gäller inte all dikad mark, de lokala förutsättningarna måste alltid kontrolleras, men potentialen är uppenbar för kraftigt minskad utströmning av växthusgaser.
Det är alltså viktigt det som klimataktivisterna säger i sina utomparlamentariska aktioner. Alla behöver lyssna! Men då duger inte svårgenomtränglig byråkrati eller för lite betalt till markägarna. Dessutom behöver lagar ses över för att förenkla återvätningen. Experter säger till exempel att man inte borde klassa anläggning av våtmarker som vattenverksamhet i miljöbalken, det försvårar och bromsar därmed det viktiga arbetet. Men att ändra lagar låter sig inte göras i en handvändning.
Att slå sig för bröstet och säga att man satsar 200 miljoner kronor mer per år för att återställa våtmarker är förstås bra för en klimatminister. Men det gäller att följa upp på bred front så att det inte bara blir vackra ord. Något som egentligen är så enkelt borde inte få vara så svårt att genomföra. Särskilt inte när det påverkar livet för oss alla, inte bara i Sverige utan på hela jorden.
