Att Sverige ska vara en säker plats för människor som söker skydd från krig, förföljelse och förtryck är en självklarhet. Men för att asylsystemet ska fungera och de människor som kommer hit ska ha en rimlig chans till ett gott liv måste mottagandet vara anpassat både efter individen och samhället. Så har det inte varit, vilket bland annat har resulterat i utanförskap, fattigdom och i viss mån växande kriminalitet.
När människor som i många fall redan upplevt trauma hamnar i enklaver med andra som befinner sig i samma tuffa situation och kontakterna med majoritetssamhället uteblir, då drabbas vi alla. Inte minst för att det uppstår allvarliga svårigheter att nå egen försörjning. I värsta fall fortplantas utsattheten till barnen och parallellsamhällen uppstår.
2016 infördes bosättningslagen som syftade till att skapa större likvärdighet såväl för de människor som kom hit som för kommunerna. Lagen var ett ingrepp i det kommunala självstyret då den innebar att alla kommuner var skyldiga att ta emot nyanlända om och när staten anvisade dem att göra så. Det var vid tiden en nödvändig reform givet hur omfattande flyktingströmmarna till Sverige var där och då. Att vissa kommuner tidigare tog orimligt stort ansvar medan andra duckade var inte hållbart. Därför var tvång enda möjligheten.
Nu ser situationen annorlunda ut. Antalet nyanlända har minskat kraftigt. Samtidigt finns det kommuner som fortfarande har svårt att hantera följderna av ett tidigare högt mottagande och som behöver avlastas. Därför har regeringen beslutat att det är tid för att återigen ge kommunerna större inflytande över när och hur många asylsökande människor som de kan ta emot. Gott så. Inskränkningar i självstyret av det slag som bosättningslagen innebär ska inte vara striktare än nödvändigt. Häromdagen tillsattes därför en utredning med uppgift att “föreslå ett nytt regelverk för bosättning för vissa nyanlända som ger kommunerna ett större inflytande över mottagandet”. Utredaren ska bland annat titta närmare på vilka faktorer som man bör ta hänsyn till vid fördelning av nyanlända för att systemet ska främja integration. Dessutom ska ersättningarna till kommunerna för mottagande av nyanlända ses över. För att skapa förutsättningar för ett mer likvärdigt och enhetligt mottagande i hela landet ska även en nationell modell med etableringsboende införas.
I de bästa av världar skulle alla människor som kommer till Sverige ses som en tillgång och möjlighet. Tyvärr betraktar politikerna på sina håll snarast asylsökande som Svarte Petter. Med större möjligheter för kommunerna att anpassa mottagandet efter lokala förutsättningar kan det förhoppningsvis förändras. Ett humant och ändamålsenligt asylsystem bygger på att det finns en framtid bortanför den initiala uppgiften att ge människor trygghet, tak över huvudet och mat på bordet. Att kommunerna, som är de som har bäst kunskap om de lokala förutsättningarna förväntas få större inflytande över mottagandet är därför högst välkommet.
