Vid Folk och Försvars rikskonferens i veckan meddelade justitieminister Gunnar Strömmer att det nu ska tas fram en nationell strategi mot gängkriminaliteten.
Nyheten i sig är välkommen, för visst delar jag Strömmers åsikt om att det är ett oacceptabelt läge vi befinner oss i. Sverige har rört sig från botten till toppen bland europeiska länder när det kommer till det dödliga skjutvåldet, och under 2022 inträffade hela 61 dödsskjutningar i landet. Många är bekymrade över den gängrelaterade brottsligheten. Jag är oroad för alla de som faller offer för den idag, men även över generationen av allt yngre personer - främst pojkar - som dras in i den.
Däremot delar jag inte Strömmers, eller Moderaternas, bild av vad det är som faktiskt behöver göras. Länge har Moderaterna med stödpartier nu pratat om hårdare tag mot brottsligheten, vilket visade sig i Tidöavtalet.
Man ska inte bara utöka övervakningen av medborgarna, med ett fyrdubblat antal fasta övervakningskameror på två år - man föreslår också åtgärder som visitationszoner. Det innebär att polisen på vissa platser får möjligheten att genomsöka människor utan att det finns någon brottsmisstanke. Den här typen av integritetskränkande åtgärder är inte värdigt ett rättssäkert land.
Utöver detta vill Moderaterna införa ett system med anonyma vittnen. Det har visat sig vara en ganska verkningslös åtgärd i vårt grannland Norge, och i värsta fall kan det vara ett hot mot rättssäkerheten för den tilltalade i en rättegång. I partiprogrammet finns även förslag om lindrigare straff för kronvittnen. De utlovade effekterna - att få fler brottslingar bakom lås och bom med hjälp av detta – har inget stöd i befintlig forskning.
I Strömmers tal saknade jag bland annat förslag på preventiva åtgärder, för att hindra fler från att rekryteras till de kriminella gängen. Så länge rekryteringen fortsätter är hårdare tag mot brottsligheten bara att hälla mer vatten i en hink som redan läcker. Vi bör även lägga större fokus på den socioekonomiska utsatthet från vilken kriminaliteten ofta frodas.
I tider av oro är det lätt att drabbas av panik. Det har vi varken råd med eller tid för. Det blåser populistiska vindar i debatten om kriminaliteten. Åtgärderna som föreslås idag känns som ren desperation snarare än genomtänkta åtgärder. Brottutvecklingen är alarmerande, men jag är också oroad över den politiska utvecklingen som håller på att ske som konsekvens av den. När vi står inför allvarliga problem, tenderar vi att söka enkla lösningar. Stora, komplexa problem har sällan några sådana. Med de “hårdare tag” politiker från både höger och vänster nu vill ta, riskerar vi inte bara att misslyckas med att lösa problemet, utan även att tumma på både rättsprinciper och människors integritet i samma veva.
Jag förstår att hårdare tag kan få Gunnar Strömmer och hans kompisar att sova bättre om natten, men politiken måste kunna hålla huvudet kallt, även i kris. Det behövs inte bara en nationell strategi, utan en långsiktig sådan.
