Ungdomsförbundarna står längst fram i lokalen, redo att hålla ansiktet i schack framför kamerorna oavsett utfall. När resultatet kommer är det ingen som lyckas.
Rummet är packat med känslor; med allt det där som aldrig riktigt når ut till den som följer politiken via skärmar och löpsedlar. Det glöms lätt bort att den som är mitt i smeten, oavsett vilken valvaka de befinner sig på, lägger ner energi och sömn; själ och hjärta.
Kvällen innan valet gick matematikförmågorna på högvarv på Centerpartiets riksorganisation, och för den som inte är lika siffermässigt lagd lät det ungefär såhär:
Om stjärnorna står rätt, helvetet fryser till is, och både Liberalerna och Kristdemokraterna åker ut, då kanske, kanske Centerpartiet får behålla båda sina mandat, om vi har tur. Lyckan när det sker ändå gör att ett par tappade procentenheter sen valet 2019 inte känns så katastrofalt.
Men det är också andra faktorer som triggar både glädjeskrik och tårar under kvällen. För valrörelsen 2024 har handlat om något mycket större än mandatfördelning. Värdeord om anständighet, gemenskap och fred har blivit mer än tomma klyschor. Den här gången har det känts i märgen att demokratin står på spel, och bördan på de frihetligas axlar har varit tyngre än någonsin.
För alla har vi huttrat i högerpopulismens hårda vindar. Att högerextrema partigruppen ID går framåt förvånar ingen. Tyskarna verkar ha glömt vilken dålig idé det är med nazism, och i Frankrike lär Marine Le Pen få sitta vid rodret för Europaparlamentets största parti.
På hemmaplan har populismen satt klorna så djupt i debatten att jag nästan tappat hoppet för rimligheten. Kalla faktas granskning av Sverigedemokraterna resulterade i en bisarr eskalation av retoriken, våldsamt kännbar för oss som vågar lägga näsan i samhällsdebatten. Vad som borde blivit en vändpunkt tycktes istället ge Sverigedemokraterna luft under vingarna – med gott självförtroende kunde man nu spåra ur fullständigt, trygga i övertygelsen att väljarnas lojalitet inte skulle ge vika för varken oseriösa utspel eller öppen rasism. Högljutt har man drevat mot enskilda journalister, hällt bensin på konspirationsteorier om en påverkanskampanj, och startat korståg mot TV4.
Många som befinner sig på Centerpartiets valvaka, inklusive jag själv, har noterat en anmärkningsvärd uppsving i mängden hat vi utsätts för. På gatorna har vi blivit trakasserade, och dagligen har vi utöver misogyna, rasistiska och antisemitiska påhopp i våra kommentarsfält blivit ständigt informerade om att vi snart är ute (efter den här valrörelsen kan jag lugnt konstatera att Sverigedemokraterna har Sveriges otrevligaste supportrar).
Det är inte utan en känsla av att ingenting man säger längre når fram – att vi drunknar i rösterna från de som vill skrämma oss till tystnad. Det är lätt att säga att det rinner av. Att ta det med en klackspark och skämta bort vidrigheterna. När valresultatet väl anländer skvallrar den enorma lättnaden om att man inte stod helt oberörd, ändå. Det tär på en att känna sig ständigt förföljd, och samtidigt behöva bevittna vad som ser ut att vara en fullständig kollaps av allt vad sunt förnuft heter.
Med andra ord präglas valnatten inte bara av lyckan i att få skicka både Emma Wiesner och Abir Al-Sahlani tillbaka till Bryssel. Aldrig trodde jag att centerpartister dessutom skulle glädjas så åt en miljöpartistisk vinst.
Och lättnaden är i sällskap av en liten röst som säger: Hah. Där fick ni mig nästan.
Ni som gapade om värdelösheten i vårt engagemang. Ni som försökte övertyga oss om att det redan var över. Ni som ville slå på oss tills vi inte orkade mer.
Kanske lämnade ni aldrig datorskärmarna för att gå och rösta. Kanske var ni egentligen aldrig så många som ni ville framstå. Ni skrek bara högst.
