Signerat 5/7. Att två kvinnor nu bryter över sextio år av manlig dominans på EU:s två viktigaste poster, förvånar mindre än att det var en högoddsare – tyska försvarsministern Ursula von der Leyen, som blev nominerad som ordförande. Von der Leyen anses knappast populär av tyskarna. Senast i april uppgav enbart 23 procent i en Emnid-undersökning att de anser henne vara rätt person som försvarsminister. Gällande den senaste nomineringen, uppgav 36 procent i en undersökning av RTL/n-tv, att de ställer sig bakom nomineringen. Men att stå nära förbundskanslern och partikamraten (CDU) Angela Merkel, innebär uppenbart fördelar.
Trots att tyskarna hellre sett en annan kandidat ta plats i EU-kommissionen, märks det av andra tongångar runt om i övriga Europa. I Ungern applåderas von der Leyen eftersom andra kandidater inneburit ytterligare åtstramningar. Exempelvis har både Ungern och Polen motsatt sig tidigare nederländske toppkandidaten Frans Timmermans å det kraftigaste. Han är den som lett det ytterst krävande arbetet med att få de bägge länderna att följa EU:s lagar. Att han inte klarade sig hela vägen till ordförandeposten, har uppfattats som en styrkedemonstration från ovan nämnda länder. I och med att han tillhör PES, den socialistiska partigruppen i EU, är övriga socialister ordentligt uppretade. SPD:s tidigare partiledare, Sigmar Gabriel, är så till den grad ilsken att han försökt få SPD att hota lämna regeringskoalitionen. Dock finns det också de som jublar.
I och med att en ny kandidat röstades fram, valde man också att frångå det kritiserade systemet med toppkandidater. Ursula von der Leyen, är dessutom uttalad Europavän. Som tyska die Zeit tog upp 28/6, visade hon bland annat prov på detta då hon under ett besök i USA 2012 uttryckte orden: ”I love Europe”. Hennes vision om ett Europas Förenta stater, delar hon med fler än ett fåtal, exempelvis Frankrikes Emmanuel Macron. Dock skulle en förflyttning dithän innebära mer av överstatlighet. Långt ifrån det nationella självbestämmande somliga medlemmar fortfarande hellre förordar då det gynnar de egna ekonomiska intressena. De senaste åren har nackdelen med dagens mellanstatlighet visats, när tillräckligt med tid tagits upp av enskilda medlemmars angelägenheter till priset av frågor övriga medlemmar velat lösa på gemensam europeisk nivå. Visionen är med andra ord inte helt avlägsen.
Kandidatutnämningen är därför heller egentligen ingen högoddsare, utan snarare ett drag Merkel väntat att använda tills tillfället var exakt rätt. Kanske är det också därför försvarsministern kunnat vara kvar i ministeriet trots tyskarnas missnöje med henne. Oavsett en spitzenkandidat eller ej, Ursula von der Leyen måste nu övertyga Europaparlamentet och dess ledamöter om hennes framtid som kommissionens ledare. En process svårare än att utnämnas till kandidat.
