PKK-spåret. En gång ansågs det vara hetaste ledtråden efter det statsministermord som krossade bilden av Sverige som trygghetsideal.
Och nu ska marschen mot den efterlängtade säkerheten i försvarsalliansen ta omvägen via ett nytt PKK-spår. Måndagens historiska handslag föregicks av ett svensk-turkiskt avtal om antiterrorsamverkan. Det skaver lite. Måtte vi inte åter ha letts in på ett dyrköpt villospår.
Att terrororganisationer frodas – och dödar människor – är dock lika verkligt 2023 som 1984, när Sverige terrorklassade PKK:
"Terror är ett direkt hot mot medborgarna i Natos medlemsländer, mot internationell stabilitet och välstånd", konstaterar Nato på sin hemsida.
På måndagen underströks detta när Jens Stoltenberg tillkännagav tillsättande av en särskilt samordnare mot terrorism. Givetvis har terrorhot funnits på Natos radar i decennier. Men Stoltenbergs besked bidrog ändå till att få president Erdogan att framstå som en skicklig förhandlare. Och på bilder som nu publiceras är det hans hand som är överst, presidentnäven som gungat Natobåten.
Men har Turkiet äntligen lagt sista budet? Erfaren expertis, som Jacob Westberg på Försvarshögskolan, avråder från champagnegalopp. Innan sista signaturen satts på pränt, både i det turiskiska parlamentet och i Ungern, bör vi ha lite is i magen.
Jacob Westberg påpekar dessutom att allt inte hänger på trilskande medlemsländer - det är upp till oss att leva upp till medlemskraven.
– Hur ska vi kunna fram de markförband som vi vill erbjuda Nato? frågar han i Svenska Dagbladet – och väcker frågan om Sverige kan skicka värnpliktiga till exempelvis Baltikum.
Svaret måste bli ett rakt och bestämt: NEJ.
Försvaret sjabblade delvis bort professionaliseringen genom usla villkor och dåliga löner. Och naiva beslutsfattare förstod inte att ett "vassare" försvar kostar pengar. Underfinansieringen har varit ett sorgebarn.
Därför befinner vi oss i ett läge där unga värnpliktiga tas tjänst i en organisation som är så dåligt förberedd att de inte ens kan erbjuda rekryterna hel och modern utrustning. Att då ens fundera i banor om att skicka dessa ungdomar utanför landets gränser är befängt.
Men nu har svensk försvarspolitik, i mångt och mycket, varit befängd. Vi har låtsats stå utanför en allians vi i praktiken haft omfattande utbyte med i det fördolda.
Det gör det extremt pinsamt när forskare, exempelvis på Högskolan i Halmstad, vilseleder genom att påstå att Sverige och Finland har rusat in i en allians utan föregående analyser.
Är det något vi med absolut säkerhet kan säga i denna stund är det följande: få medlemskap har föregåtts av så mycket analyserade och samverkan som det som äntligen tycks bli verklighet.
