Krönika.
Pengar är makt. Det är ett gammalt och känt talesätt. Den som ägerstora ekonomiska tillgångar har en annan frihet att förverkliga det han eller hon vill än den som inte äger någonting eller har ytterst begränsade ekonomiska tillgångar.
Så har det varit i historisk tidoch så är det fortfarande. Låt vara att vi i olikasammanhang försökt att mildra konsekvenserna av denna ekonomiska olikhet med vissa trygghetsfaktorer för den medellöse. I demokratier som vårt land har det gått ut på att införalagar som tillförsäkrar den fattige en viss grundtrygghet via en demokratiskt beslutad lagstiftning. Samtidigt har då den rike fått avstå en viss del av sin rikedom för att bidra till utjämning av klyftorna.Vi skulle inte kunna ha en hälso- och sjukvård som alla, oavsett tillgångar, kan erhålla om inte den huvudsakligen bekostades av skattemedel som betalas av alla som har inkomster eller förmögenheter att beskatta. Vi skulle inte ha en äldreomsorgeller barnomsorg om det inte i vårt ekonomiska fördelningssystemgavs sådana möjligheter. För att ta bara ett par exempel.
Det råder idag ganska stor enighet om värdet av att behålla sådana fördelningssystem också för framtiden. Men det finns en ständigt pågående debatt om dem. I den mest renodlade liberalismen är grundtemat, att var och en ska klara sig själv på sina egna förutsättningar. Varje människa ska skapa sin egen trygghet och inte ”belasta” andra människor eller ”det allmänna” som det ofta låter i folkmun. Lite råare uttryckt med dagens vokabulär: ”Sköt dig själv och skit i andra!”
Duktiga och dugande människor ska ha nytta av sitt engagemang och sitt arbete. Den som på ett framsynt och produktivt sätt förvaltar sina tillgångar ska naturligtvis inte straffas för det. Men det måste finnas ensocial balans också i detta resonemang. En person som blivit pensionär och som inte under sin långa aktiva tid kunnat samla på sig stora tillgångar men däremot genom sitt gedigna arbete i hög grad bidragit till andras välfärd skall inte efteråt straffas för det. En person som är sjuk kan bli det avomständigheter som hon eller han inte har kunnat styra över.
Ett samhälle som inte bryr sig om sjuka, gamla, barn och ungdomar är ett hänsynslöst, kallt och rått samhälle som saknar den balans och den humanitet som är en förutsättning för att en bramarknadsekonomi långsiktigt ska fungera och accepteras av alla.
Att vi inte en gång för alla kan begripa det!
Att bara tänka på sig själv, sina egna pengar och sin egen makt har vi sett många exempel på den här veckan. Internationellt, som i Egypten där president Mubarak i det längsta slog dövörat till mot alla upprörda människors krav på demokratisering och ett minimum av social rättvisa.
Här hemma i vårt relativt demokratiska land har vi den här veckan upprörts över ett par saker. Dels över utredningen och resultatet av den när det gäller hur många fosterbarn haft det i livet. Hur många blivit förtryckta i sina påtvingade miljöer, kränkts och misshandlats kroppsligt och andligt utan att ha en chans till stöd och hjälp i ett samhälle där myndigheterna bara såg till ytan och lät allt ske i det fördolda.
En senkommen ursäkt och en pengapåse efteråt är en plåsterlapp på sår i själarna som aldrig läker men bättre än ingenting och ett bevis på medvetenheten omvar skuldbördan ligger.
Förskolan, där upprörande fel uppdagats i privata förskolor, där enligt vissa ledande rikspolitiker allting är bättre än i de kommunala precis somi de privata bolagens hantering av äldreomsorgen. Vi har tillåtit oss att säga; hur kan man tvärsäkert säga det utan att veta? Nu har vi fått svart på vitt att det går bra att tjäna pengar på maktlösa människors bekostnad oavsett om verksamheten bedrivs i privata eller allmänna former.
Insyn, tillsyn ochmänniskovärdets viktigaste principer måste tillmätas stor vikt när det utbasunerade överskottet i verksamhetenlyser som bevis på att makt och pengar är viktigast!
Karl-Olof Andersson