Sällan har väl en regering varit så positiv till nya gruvor som denna. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) kan till och med tänka sig uranbrytning i Sverige, något som varit förbjudet sedan 2018. Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) ger tre miljoner till Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) för att återstarta tävlingen Mineraljakten och få allmänheten involverad i sökningen efter de viktiga jordartsmetallerna. I samband med ordförandeskapet i EU förra våren gick startskottet med en resa till gruvindustrin i norra Sverige och ministern kunde stolt berätta om fyndet av sällsynta jordartsmetaller, det största i Europa.
I en intervju i Aftonbladet (20/2) angående Mineraljakten säger Ebba Busch att hon hoppas att alla svenskar kommer att vilja ha en gruva på sin bakgård. Uttalandet anspelar på Nimby - Not in my backyard - där enskilda personer och kommuner säger att, visst är gruvan/vindkraftverket/fängelset/ungdomshemmet viktigt och det behövs verkligen, men inte just här i vårt område. Särskilt gruvor är det få, om ens någon, som välkomnar med öppna armar. Ebba Busch verkar tro att med lite kunskap, en tävling och besked om att nya arbetstillfällen väntar, ska det gå att öppna flera nya gruvor i Sverige. Så enkelt lär det inte bli.
Lagstiftningen är snårig. Det är en komplex process att gå från prospektering, det vill säga provborrning, till en gruva färdig att öppna. Operationen tar årtionden om inte mer. I sin iver att möjliggöra för ny kärnkraft har emellertid högerregeringen tagit flera steg för att underlätta processen. SGU fick i vårbudgeten förra året 34 miljoner kronor för att korta tiderna för prospektering och en utredning tillsattes i samma veva för att se över reglerna kring miljöprövningen. Det är flera myndigheter inblandade och möjligheterna att överklaga har hittills varit goda.
I dag finns aktiva gruvor i princip bara i mellersta och norra Sverige, men på 1800-talet fanns gruvor i hela landet. Ministrarna drömmer sig tillbaka, och behovet är oändligt när allt ska elektrifieras. Lokala opinioner kan emellertid vara svårhanterliga. Bolaget Aura Energy vill bryta vanadin i Jämtland men motarbetas kraftigt inte bara av ortsbor, utan också av flera jämtländska kommuner. Lobbyverksamheten letar sig in i riksdagskorridorerna där gruvmotståndare kan ordna seminarier och “informera” ledamöterna om nackdelarna. I Skåne blossade gruvmotståndet på Österlen upp för några år sedan och man fick både kommuner och Region Skåne med sig. Med en nunna och en greve i fronten för protesterna var det inte någon som offentligt vågade ha en annan uppfattning än den starka Nej-gruppens. I norra Sverige är ytterligare en svårighet att gruvplaner ofta krockar med samernas intressen kring rennäringen.
Det är viktigt att man inom EU:s gränser kan ta fram de viktiga jordartsmetallerna för att kunna minska koldioxidutsläppen. Inte minst är det av säkerhetsskäl ohållbart att importera från instabila länder, kanske med barn som arbetar i gruvorna, eller att fortsätta vara beroende av länder som Ryssland och Kina. Men det kommer att krävas hårda nypor och förenklade processer för att Sverige ska lyckas höja sin status som gruvland ytterligare. Då måste ministrarna ta det lokala motståndet på allvar och hitta strategier för att lotsa fram nya gruvor, trots det starka motstånd som kan förväntas. För klimatet väntar inte.
