I en debattartikel i Svenska Dagbladet (17/3) utmanade Forssmed samtidigt svenska företag att införa en sorts ”friskvårdstimme” för volontärarbete, där anställda får avvara tid för ideellt engagemang (alldeles bortsett från det faktum att engagemang som möjliggörs av en arbetsgivare och betalas via månadslönen knappast kan betecknas som särskilt ”ideellt”).
Jakob Forssmed har i och för sig rätt i att somliga ”allt genast”-svenskar skulle behöva ställa sig frågan vad de kan göra för sitt lokalsamhälle och hur de själva bidrar med sammanhållning och meningsfullhet. Men även om diagnosen är rätt, är den föreslagna lösningen fel.
Det svåra är nämligen att resa sig ur soffan. Det svåra är att svara ”ja” när en bekant frågar om man vill hänga med och hjälpa till i soppköket, sätta sig i bygdegårdens valberedning eller engagera sig politiskt. Det svåra är också, om man redan råkar vara en föreningsräv, att komma ihåg att ställa den där frågan. Det svåra är inte att googla. Det finns redan utmärkta hemsidor som samlar volontärbehov från alltifrån scouterna till "Cykling utan ålder”. Stadsmissionen och liknande organisationer har anställda som arbetar just med rekrytering och samordning av volontärer. Och endast vår Herre vet hur mycket Svenska kyrkan har lagt på sin externa kommunikation, där det framgår klart och tydligt hur mycket en medlem kan hjälpa till med det diakonala arbetet i sin församling.
Tjugo miljoner kronor årligen är mycket pengar för någon sorts samordning som ingen efterfrågat. Förslaget ekar också mycket tomt i en tid när regeringen ägnat stor kraft och möda åt att montera ned det statliga stödet till det ideella föreningslivet. Etniska organisationer, fredsorganisationer och konsumentorganisationer har redan blivit av med statsbidrag som funnits under många decennier. Studieförbundens bidrag minskar med 28 procent i en trestegsraket. Idrottsrörelsen har i praktiken fått minskat stöd under den senaste femtonårsperioden, eftersom bidragen inte har räknats upp med inflationen.
Det kan förvisso ha sin förklaring i ideologi: att de ideella organisationerna bör vara självständiga och fria, vilket de inte kan vara om de är alltför beroende av statliga allmosor. Men den förklaringen tycks märklig om socialministern samtidigt tycker att föreningsrävarnas samordnare, guider och coacher, och – nota bene – inte föreningsrävarna själva, behöver tjugo miljoner årligen för sin verksamhet.
Om Forssmed är allvarlig med att vilja främja ideellt engagemang och goda gärningar, vore det mer passande att efterhöra behoven hos föreningslivet och de engagerade själva, än att sjösätta nya hittepå-satsningar som endast nödtorftigt döljer regeringens stora nedmonteringsprojekt.
