Sjukan av idag har muterats till en alldeles särskild sorts självdestruktivitet som en kommun kan ägna sig åt, när den bedriver verksamheter i egen regi som konkurrerar med det lokala näringslivet och föreningslivet.
Som gapande fågelungar har medborgare i decennier tagit emot kommunala restauranger, kaféer, gym och badhus. När Almega, Svenskt Näringsliv och Visita i rapporten Osund kommunal konkurrens (2023) har undersökt vilka kommunala verksamheter som oftast vållar problem för privata företag, och på vilka sätt som konkurrensproblemen yttrar sig, kommer dessa verksamheter oftast på tal.
Förutom att potentiella skatteintäkter vaskas kan sådana verksamheter vara lagvidriga. Inte bara i relation till kommunallagens regler om kommunens kärnuppdrag, utan även mot konkurrenslagen. Förutom de negativa effekterna för det lokala näringslivet kan således skattebetalarna på orten riskera en dubbelsmäll om kommunen behöver ligga i tvist med Konkurrensverket och betala vite.
De långsiktiga negativa effekterna är än farligare för en kommun. De lokala företagarna, som ofta arbetar hårt för att få sin verksamhet att gå ihop, sover lite sämre om nätterna än vad de skulle behöva. Den som tvekar om detta kan fråga sin lokala kafé- eller restaurangägare om ”några kunder hit eller dit” verkligen spelar någon roll. Färre potentiella entreprenörer kommer våga ta risken och färre utsocknes företagare kommer välja att etablera sig, om de inte på lika villkor får tävla om kunder och konsumenter.
Skattebetalarnas förening har med sin "Slöseriombudsman” uppmärksammat ett antal skräckexempel på avsteg från kommunallagens bestämmelser, med exempel på kommunala kamelfarmar, klimatångestterapi och skidtunnlar. Sådant är lätt att vara emot och förfäras över. Men de vanligaste exemplen är mycket mindre exotiska än så och alltid kringgärdat av goda ambitioner.
Det kan handla om mat som säljs till allmänheten på det kommunala äldreboendet eller skolan. Campingplatser på kommunal mark. Verksamheter för människor som annars har svårt att komma ut på arbetsmarknaden som visar sig vara lite för prisvärt i jämförelse med det lokala näringslivets dito. När frågan om kommunal konkurrens förs upp på agendan blir mothugget alltid detsamma från både avlönade tjänstemän, politiker och väljare: ”men just vår kommuns lilla verksamhet måste få vara okej – det är endast en engångsföreteelse”.
Nackdelarna är många och kan kortsiktigt mätas i kronor och ören. Långsiktigt har medborgarnas initiativkraft och entreprenörskap i sämsta fall motarbetats, i bästa fall filats ned. Ibland måste svenska kommuner inse att dess uppgift inte handlar om att ”sätta sin ort på kartan” eller ens bygga ett nytt badhus som alla andra kommuner redan har. Ibland handlar det bara om att minska tillfällena då ortens företagare knyter näven i fickan.
