"Detta är inte den lösning som Centerpartiet ville se, men det är den bästa just nu", konstaterade Annie Lööf (C) när Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ingicks. Det lät långt ifrån hennes företrädare Maud Olofssons gamla motto "Gladast vinner" under åren med Alliansen.
Samtidigt ligger Annie Lööfs krassa konstaterande närmare verkligheten som den brukar se ut i ett flerpartisystem än vad Maud Olofssons slagord gjorde. Den verkligheten kräver svåra kompromisser, och bara för att man samarbetar med ett annat parti betyder det inte att man delar dess värderingar. Alliansen var ett undantag, där strategi och ideologi förenades. Idag är det svårare att välja samarbetspartners utifrån ideologisk närhet, vilket i sin tur kräver en annan sorts anpassning och förståelse för andra partiers utgångspunkter.
Den insikten verkar inte ha sjunkit in bland socialdemokratiska debattörer. Trots drygt två års samarbete med liberala partier – varav ett av dem bestämt sig för att hoppa av samarbetet efter nästa val – har det gjorts få uppriktiga socialdemokratiska ansträngningar att reflektera kring vilket politiskt projekt liberaler och socialdemokrater kan bygga tillsammans efter Januariavtalet. Snarare har det haglat förolämpningar som att "marknadsfundamentalisterna i Centerpartiet skrämmer mig lika mycket som Jimmie Åkessons rasism", som Aftonbladets kulturredaktör Karin Pettersson uttryckte det (21/3).
Den socialdemokratiska tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula gjorde åtminstone ett försök med tidskriften Liberal Debatts chefredaktörer Emma Høen Bustos och Matilda Molander i Dagens Nyheter (28/4). De menar att socialdemokratins och liberalismens gemensamma nämnare är en idé om rättvisa som bygger på att människors liv inte ska avgöras av vilka deras föräldrar är, utan av deras egen ansträngning.
Frågan är dock vad det betyder i praktiken. Både liberaler och socialdemokrater ser till exempel problem med dagens skolsystem. Samtidigt är skillnaden stor mellan att vilja förändra urvalsgrunderna till friskolor och på så sätt bredda valfriheten å ena sidan, och att vilja "göra upp med marknadsstyrningen" å andra sidan.
På samma sätt kan liberaler och socialdemokrater enas om att det är ett problem med snabbt ökande bostadspriser som stänger ute unga utan en "mamma-pappa-bank" och spär på förmögenhetsskillnader. Svaren på det kan dock sträcka sig från en mer avreglerad hyresmarknad till fastighetsskatter så höga att de driver människor från hus och hem.
Januariavtalet har visat att liberaler och socialdemokrater kan samarbeta, men det är sällan en dans på rosor. Och det är helt i sin ordning. För att nå resultat måste man ibland samarbeta med politiska meningsmotståndare. Man behöver inte ens låtsas om att man tycker lika.
