Krigets första offer är sanningen. Bilderna och berättelserna från Israel och Palestina gör det tydligt. Narrativet blir lätt svartvitt. Men så är önskan att demonisera fienden lika gammal som mänskligheten – likaså tendensen att nedvärdera det mest främmande.
”Vi kallade palestinierna "yxor" och betraktade israelerna med förståelse och respekt, för att inte säga beundran.”
Så skrev Jan Lindström, mångårig reporter på Expressen, om sin tid som svensk FN-soldat i Gaza i en artikel 2001.
Lindströms rättframma beskrivning av den allmänna inställningen - som var utbredd både i Sverige och bland de soldater som deltog i de svenska UNEF-Bataljonerna – är talande. Och den gör sig åter påmind.
Det uppblossade kriget har gjort det kusligt tydligt hur lite som har förändrats sedan den tiden. För väldigt många svenskar är det odiskutabelt att Israel agerar rätt. Eller ”proportionerligt” som regeringen väljer att uttrycka saken.
I sociala medier sprids bilder på mördade israeliska pojkar. Avsändarna beskriver terroristernas monstruösa dåd. Om Israels bomber som dödar palestinska pojkar sägs i de inläggen – ingenting.
"Mellanösterns enda demokrati måste väl få försvara sin existens!" heter det.
Så är det förstås. Hamas illdåd är vedervärdiga och kan aldrig urskuldas. Försvar mot sådan terror har man rätt till. Men inte att slå tillbaka med vilka medel som helst. Även kriget har lagar. Det finns folkrättsliga regler. Och finns det inte också skäl att förvänta sig att just en demokratisk stat ska vara mer benägen att respektera dessa regler än en terroristorganisation?
”Vi fördömer Hamas fruktansvärda terror, morden på civila, gisslantagande och fortsatta missilattacker mot Israel. Vi fördömer också den Israeliska regeringens oacceptabla, kollektiva bestraffning av befolkningen i Gaza. Det här är inte legitimt självförsvar. Ett brott får inte besvaras med fler brott.”
Detta klara budskap skickar ”the Elders”, en sammanslutning av seniora ledare som grundades av Nelson Mandela. The Elders består av bland andra Gro Harlem Brundtland, Mary Robinson, Ban Ki Moon och Ellen Johnson Sirleaf.
"Det självklara behöver upprepas: den palestinska befolkningen består till allra största del av civila, med samma rätt till skydd som civila i alla andra konfliktområden. Det är också viktigt att inte kollektivisera skuld. Hela det palestinska folket kan omöjligen hållas ansvariga för Hamas illdåd."
Så skrev Svenska Kyrkan i ett uttalande om Israel och Palestina. Genom sitt mångåriga engagemang för hjälp till civilbefolkningen i Gaza, vet kyrkan vad man talar om.
Balanserade reaktioner av den här typen borde vara legio. Men istället väljer alltför många sida.
Någon skriker skrämmande slagord på svenska gator som går ut på att Israel ska utplånas. Och den avskyvärda antisemitismen visar åter sin nuna – svenska judar känner otrygghet. Det är oacceptabelt.
Andra – även politiker – insinuerar att man inte kan utplåna ett Palestina som "aldrig funnits". De förklarar att det är legitimt att urskillningslöst bomba på - med hänvisning till att Hamas måste krossas. Underförstått: civila offer får man räkna med om terrorn ska utrotas.
När nu apokalyptiska vindar blåser över mellanöstern – och så många ser skäl att beskriva fienden som en best av bibliska mått – finns dock skäl för en viktig påminnelse. Uppenbarelseboken siar om två odjur. Båda går Satans ärenden, båda är lika horribla. Båda strävar mot förgörelse.
När Uppenbarelseboken skrevs hade odjuren mänskliga motsvarigheter - tyranniska ledare i dåtidens värld. Sådana är ett hot.
Översatt till i dag: Ska det lågintensiva kriget - som nu blivit fullskaligt - ta slut krävs bättre ledare. På båda sidor.
