Upprättelse. För en kämpande förälder är det av stor betydelse. Även om den inte kan ge förlorad skolgång tillbaka till ett barn som inte fått rätt stöd, så väcker Skolinspektionens utslag hopp. Mamman uttrycker det väl:
– Det känns som att både mitt barn och andra barn med liknande behov får upprättelse genom detta, säger hon efter att ha kämpat i över ett år för sitt barns rätt till en fungerande skolgång.
Skolinspektionen är tydlig i sin vassa kritik. En skola, i det här fallet Fageredsskolan, får inte brista på det vis som skett när ett barn med särskilda behov – trots förvarningar – inte fick de stödinsatser hon hade rätt till.
Att Barn- och utbildningsförvaltningen dragit liknande slutsatser om skolans misslyckanden är förstås utmärkt. Också från förvaltningens sida har man gett ansvarig rektor klarar direktiv om att rättelser måste göras - och det skyndsamt.
Skolledningen ska helt enkelt följa lagen. Att det ska behövas påtalas av två instanser är förstås sorgligt, men fallet är tyvärr inte unikt. Runt om i Halland och i Skolsverige i stort drabbas många elever av liknande underlåtenheter. Även om problemet med hemmasittare är komplext, så är bristen på individanpassade lösningar en betydande faktor i sammanhanget.
Från förvaltningens sida förklaras man att åtgärderna ska följas upp både under våren och hösten - för att säkerställa att allt funkar. Det är utmärkt. Samtidigt finns skäl att undra varför dialogen inte fungerat bättre tidigare?
Lagen har skärpts. Elevernas rättigheter har förtydligats. Ändå faller många "mellan stolarna" – och kämpande föräldrar riskerar att bli knäckta i sin strävan efter att uppmärksamma skolor på brister.
En del av förklaringen till viss underlåtenhet att agera är underskott på resurser. Skolan har, på många håll i landet, hanterats som en budgetregulator. Och när pengarna har börjat tryta har förvisso enstaka rektorer protesterat och själva tagit upp kampen för en god skolkvalitet för alla barn - men oerhört många har funnit sig och försökt anpassa mun efter matsäck. Det innebär ofta att elevhälsoteamen bantas, att stödassistenter dras in, eller att andra specialanpassningar får stryka på foten.
Detta är ett politiskt problem.
Många föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättning vittnar vidare om att kunskapsbrister om elevernas diagnoser leder till felbehandling. Även den till synes goda strävan att inkludera alla barn i klasserna kan ibland slå fel.
I vissa skulle en del av lösningen kunna vara att eleven får undervisning på annat sätt. Men där krockar skolplikten inte sällan med mer vissa alternativ. Trots att en lärplikt, med möjlighet till distansundervisning, skulle kunna funka bättre för vissa barn erbjuds inte den möjligheten. Den saken behöver förändras.
