Budskapet var tydligt. Han behöver inte oppositionen. Ulf har bildat en regering som har majoritet i riksdagen och som faktiskt kan genomföra viktiga reformer. Trots detta söker han bredare uppgörelser för långsiktighet i svensk politik. Det är en god inställning till regeringsmakten som jag uppskattar. Sverige behöver mer samling och mindre splittring.
Tyvärr varade den samlande stämningen inte särskilt länge. När näringsminister och partiledare Ebba Busch höll sitt anförande avbröts hon plötsligt av ett högljutt och hånfullt skratt. Skrattet kom inte från någon av åhörarna på läktaren. Inte heller från kammarfoajén. Skrattet kom inifrån kammaren, från den tidigare statsministern Magdalena Andersson. Kammaren satt knäpptyst, något frågande kring vad som just skett. Ebba tog härskartekniken med ro och bemötte skrattet stilfullt.
Jag brukar hålla mig från Twitter men efter den händelsen kände jag ett behov av att skriva någonting. En person som gör anspråk på statsministerposten hade precis avbrutit en kollegas anförande på ett anmärkningsvärt sätt. Det behövde uppmärksammas.
Jag har länge känt att Twitter är en plattform för korta, ogenomtänkta inlägg som drivs av hat och otrevligheter. Kort sagt har jag inte haft något intresse av att ge mig in där. I mitt inlägg skrev jag att det var respektlöst gjort. Inlägget flög och har nu nått över 50 000 personer. För första gången någonsin fick jag med full kraft uppleva ”Twitter-Sverige”. Det var en ögonöppnande erfarenhet.
Det är inte konstigt att politikerföraktet växer, att hatet blir djupare och debatten skarpare. På Twitter är det tydligen mer regel än undantag att häva ur sig precis vad som helst mot människor man aldrig träffat innan. Under mitt inlägg fick både jag, Magdalena och Ebba motta fruktansvärda kommentarer. Men vad händer då inom den politiska världen? När samhällsdebatten håller detta lågvattenmärke är det vissa politiker som trillar dit för att bete sig på samma sätt. Genom exempelvis att hånfullt skratta åt en kollega som håller ett anförande. Man gör det för uppmärksamheten för man tror att det är det ”folket” vill ha – en hård ton som genererar klicks.
På Twitter är detta sanning. Jag har dock svårt att tro och acceptera att väljarna vill att politiker beter sig på detta sätt. Jag tror snarare på en samlande väg framåt och en mer nyanserad världsbild. Debatten måste fortsätta, för vi tycker olika i sak, men vi som syns och hörs i politiken har faktiskt makten att bestämma över hur den ska låta. Vi bär ansvaret för det höga tonläget i svensk politik. Jag är inte felfri, men jag vägrar vara en del av hatet. Jag kommer därför alltid välja en annan väg för att få fram mina budskap och jag välkomnar mina kollegor från samtliga partier att göra detsamma. Det vore bra för Sverige.
