Migrationssamtalen bröt samman, samtalen om gängkriminaliteten likaså, man hade börjat käbbla om den coronastrategi man varit överens om. Varför kunde inte politikerna göra som förr, sätta sig ned och komma överens i för samhället viktiga frågor?
Jag förstår min väns frustration. Vi har en lång tradition av konstruktiva samtal och kompromisser i svensk politik. Från den så kallade kohandeln 1933 när Socialdemokraterna gjorde upp med Bondeförbundet om krispolitiken, över 1970-talets ”underbara natt”, ”århundradets skattereform” 1989 och fram till energiöverenskommelsen från förra mandatperioden så har våra politiska företrädare klarat av att göra upp över blockgränserna. Alla har inte blivit nöjda med allt men missnöjet har varit ungefär lika stort på båda sidor.
Särskilt Socialdemokraterna och Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna har under olika perioder klarat av att, trots stora politiska skillnader i sak, hitta en gemensam verklighetsbeskrivning och efter tuffa förhandlingar enats om ett resultat som alla parter kunnat stå för. Där har något hänt på senare år. Det verkar bli svårare att komma överens trots att förutsättningarna borde finnas där.
Som socialdemokrat lägger jag naturligtvis en stor skuld på Moderaterna. De har hoppat av gängsamtal där vi var nästan överens och gått in i migrationssamtalen med orealistiska krav (som ärligt talat snarast verkar konstruerade för att få en ursäkt att inte komma överens). Men naturligtvis är inte mitt eget parti oskyldigt heller. Ska det bli en uppgörelse måste även vi vara beredda att ge och ta.
Om inte viljan att komma överens finns där, även när man från början är djupt oense, så kan ingen politisk förhandling lyckas. Ändå är det vad väljarna förväntar sig av oss – med rätta. Politik är att vilja – och särskilt att vilja nå en bra kompromiss.
Vi måste bort från kvartalspolitiken och återgå till ett mer långsiktigt tänk, det förtjänar vårt land och det kräver folk.
