Ett färskt exempel från i år var när den stora äggpackningsfabriken i Jämtland brann ned innan påsk, vilket ledde till äggbrist på hyllorna från norr till söder. På samma sätt är vi beroende av att kunna importera högkvalitativt foderprotein till våra djur från länder utanför EU.
EU producerar runt 90 procent av den totala mängden foderprotein som används i EU. Men när det kommer till växter med hög proteinhalt importerar vi hela 75 procent av vårt behov från länder utanför Europa. Sojan, som det rör sig om, driver samtidigt på avskogningen i tredje land. Skogen skövlas för att ge mer plats till odlingarna, för att kunna tillgodose efterfrågan på växtprotein som dessutom spås öka med världens växande befolkning. Förutom miljö- och klimatproblemen som det skapar, så gör det oss väldigt utsatta att vara importberoende av en sådan strategisk insatsvara.
Proteinodling i Europa är en underutnyttjad men också växande affärsmöjlighet för våra bönder. Det finns både nya genomiska växtförädlingstekniker som kan användas, liksom nya sorters proteinkällor.
Nyligen gjorde jag ett besök hos en sjöpungodlare i Stenungsund. Sjöpung är ett protein fullt med umami – som kan användas i såväl öl, som av kockar på finrestauranger. På Naturbruksskolan Sötåsen såg jag möjligheten att utvinna så mycket som 50-procentigt proteinmjöl från vall. Vid uppskalning av det här så skulle vi nästintill helt kunna sluta med sojaimporten från Sydamerika. Jag tror att de allra flesta bönder skulle vara intresserade av att ersätta brasiliansk soja med protein från gräs och klöver odlat nästgårds. Det handlar om en ansvarskänsla, att få bättre kontroll över sina kostnader och känna att man kan påverka sitt lantbruk.
Vi måste producera djurfoder, men även skapa en större marknad för växtbaserade och alternativa proteiner för humankonsumtion. Så går vi mot ett hållbarare livsmedelssystem. Labbodlat kött är en pusselbit i proteinförsörjningen. Det är viktigt att säga att nya tekniker dock inte på något sätt innebär slutet för den traditionella köttproduktionen.
Europa saknar dock en strategi som gör det lättare för foodtech-företag, bönder och fiskare att ta ledningen över hållbar proteinodling och nya tekniker. EU:s medlemsländer har än så länge olika lagstiftningar på området – i regel också rätt restriktiv sådan – som sätter käppar i hjulet för en strategiskt viktig framtidsbransch. I stället ser vi oss bli omsprungna av andra kontinenter som har fattat grejen vid det här laget. Som tittar på alla tillgängliga möjligheter för att klara sin matsäkerhet.
Jag är därför stolt över att ha blivit utsedd till huvudförhandlare för Europas proteinstrategi i Europaparlamentet. En gemensam strategi är nämligen helt nödvändig för att vi ska få snabbare tillståndsprocesser för ny slags mat, för att kunna styra mer pengar till forskning och utveckling, samtidigt som vi med ett gemensamt regelverk kan minska på regelbördan.
Med en strategi som sätter jordbrukarna i centrum skapar vi fler och bättre möjligheter för dem att leda utvecklingen inom en ny och spännande bransch.
