Jag har personligen en stark tro på utbildning – och bildning – som väldigt viktiga pusselbitar i de omställningar vi står inför. Hur ska vi kunna förstå, ta till oss och lösa de enorma utmaningarna vi har framför oss i form av klimat, miljö, hållbarhet och ökade klyftor i samhället utan bildning?
Då tänker jag inte i första hand på stora uppoffringar och förlorade tillfällen till livskvalitet utan egentligen tvärtom, att se möjligheter till något nytt. Du vet, den där tvekan man har innan man gör något stort som att bryta upp, byta jobb eller flytta. Det blir ju nästan alltid bättre efteråt.
Men dagsaktuell politik fastnar lätt i budgetar och verksamhetsplaner. Vem skriver en plan om något helt nytt? Tänk om vi bara bestämde att nästa år, 2024, ska vi göra det mycket lättare att resa kollektivt, till exempel. Nu har Frankrike och Portugal följt Tysklands exempel och skapat biljetter som gäller över hela landet för ca 500 kr/månad. Det går att göra här också – och plötsligt blir kalkylen för att bo på landet och jobba i stan (eller tvärtom) betydligt bättre.
En del saker är ändå lite svåra att förstå sig på, även om andra kan stå för de djupa kunskaperna. Forskare på Chalmers, Högskolan i Halmstad och tusentals andra ställen har en hel del lösningar, till exempel på den ökning av elbehovet som är oundviklig med allt mer elektrifierade resor, transporter och mycket annat.
Vi som har haft förmånen att få arbeta med dessa frågor i många år har ett försprång. De kunskaperna är vi skyldiga att dela med oss av på ett sätt som gör det möjligt för fler och fler att vara med. Det handlar om stora insatser för utbildning, delaktighet, diskussioner och möjligheter att faktiskt göra saker. Kanske starta en energigemenskap eller arrendera mark för att odla.
I denna stora palett av insatser har självklart de existerande skolorna, studieförbunden, universiteten och högskolorna viktiga roller att spela. Men vi ska inte glömma folkhögskolorna, dessa pärlor av möjligheter för människor som söker en delvis annan form för sin egen utveckling.
Det var många i lördags på Katrineberg som vittnade om hur skolan blev en andra chans eller “den första dagen av framtiden”. I veckan var det stor demonstration i Stockholm för folkhögskolornas framtid och fortsatta utveckling. Representanter från hela landet fyllde Sergels torg och fick lyssna till bland andra artisten Emil Jensen som berättade vad folkhögskolan betytt för honom.
Det är min förhoppning att detta fokus på utbildning och bildning håller i sig och att värdet av att vidareutveckla sina kunskaper blir allt mer tydligt. Det är så otroligt viktigt för att vi ska kunna skapa en värld där vi och våra barn och generationer efter dem kan leva också om ytterligare 150 år, när Katrineberg firar 300 år.
