För de allra flesta är situationen otänkbar. Att tvingas gifta sig med någon vi inte valt själva, och dessutom när vi fortfarande är barn. Att det dessutom är familjen, som bör vara en trygghet för barn, som utför tvånget är ännu ett lager av grymhet. För alltför många i Sverige är denna situation dock inte bara en avlägsen mardröm, utan ett verkligt hot.
Hundratusentals barn och ungdomar i Sverige lever under någon form av hedersförtryck. Hur många av dessa som har blivit, eller riskerar att bli, bortgifta under sommaren är okänt men i äldre undersökningar från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor finns uppskattningar om att 70000 unga mellan 16 och 25 inte själva får välja vem de ska gifta sig med. Det är fler 16–25 åringar än som bor i hela Hallands län. Trots att så pass många barn riskerar att giftas bort anmäls varje år bara drygt 100 misstankar om äktenskapstvång och tvångsäktenskapsresa. Utifrån den statistik vi har lär mörkertalet däremot vara betydligt högre.
De senaste åren har lagstiftningen skärpts och nya brott har tillkommit till brottskatalogen. Detta är givetvis helt nödvändigt. Dessvärre ser vi dock att det behövs mer än skarp lagstiftning för att komma åt problemet. Rättsväsendet behöver fler resurser i hela rättskedjan och anställda på alla nivåer behöver öka sina kunskaper om den särskilda utsatthet som existerar när man lever under hedersförtryck.
Men det är inte bara rättsväsendet som behöver agera. Hela samhället behöver ta ett större ansvar, inte minst med det förebyggande arbetet. I Jämställdhetsmyndighetens rapport från förra året framkommer att flera av de hedersutsatta barn som förts utomlands varit kända av myndigheterna sedan tidigare. Ändå har vi inte lyckats rädda dessa barn undan ofriheten. I rapporten framkommer även att när barn väl har förts utomlands är det få som någonsin återvänder till Sverige. Det gäller därför att stoppa brottet innan det sker.
Platsen där samhället har allra störst chans att fånga upp dessa barn är i skolan. Det krävs därför insatser i skolan för att bryta hedersförtrycket, och det finns mycket som kan göras. Inte minst behöver skolhälsovården stärkas och vi behöver se till att alla lärare och stödpersonal får den kunskap de behöver. Informationsdelning mellan skolan, socialtjänsten och andra berörda myndigheter behöver även underlättas så att barn inte faller mellan stolarna.
Det är oacceptabelt att barn i Sverige lever med en rädsla att bli bortgifta. När skolan nu återigen ska öppna hoppas jag att inga stolar står tomma, men statistiken pekar på att det kommer saknas barn vid uppropet. Samhället behöver därför göra mer för att motverka hedersförtrycket så att alla barn återvänder till skolan efter loven.
