Hade Stockholms-moderaterna rätt hela tiden? Ekot granskning av unga gängkriminella - och kopplingen mellan sprängdåd och funktionsnedsättningar - kan ge det intrycket.
Och en skadeglad Timbro-skribent ser ännu chans att drämma till alla vassa kritiker, från Annie Lööf till Märta Stenevi (MP). Bevisen för att ADHD är roten till det onda kan plötsligt tyckas överväldigande.
För alla som jagar lätta lösningar är det förstås välkommet att peka ut EN diagnos.
Nyss var det den kriminella genen som stod i fokus - efter att forskare vid Karolinska identifierat två gener som kan kopplas till en ökad risk för upprepade, grova våldsbrott.
Nu är det åter ADHD.
Så räkna med att M-förslaget om snabbscreening av barn i utsatta förorter dammas av. Särskilt som tanken på att fixa gängkriminaliteten med ett piller är frestande. Tänk bara: ett recept och kulorna är utbytta mot en burk Concerta...
Tyvärr är verkligheten sällan så enkel. Det är ju vad kritiker - som Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatri försökt påpeka.
– Ett kriminellt beteende kan ju ha väldigt många orsaker. Adhd kan vara en risk, men det är inte samma sak som den huvudsakliga anledningen till att någon blir kriminell, sade han i Expressen.
Kort sagt är det lite med adhd som med fattigdom, eller att pappa slår mamma. Alltihop är riskfaktorer. Men det finns fler. Därför krävs komplexa lösningar för att förebygga ungdomskriminalitet.
Det är därför exempelvis Falkenbergs har börjat jobba med samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritid, SSPF.
– Nu kan vi synka våra insatser bättre och göra en kraftsamling tillsammans där vi täcker en stor del av ungdomens hela dygn, berättar en enhetschef på behandlingsenheten i HN:s senaste granskning.
Observant skol- och fritidspersonal, en fungerande elevhälsa och medverkande föräldrar kan göra stor skillnad. Och fungerar allt som det ska kan då även diagnoser eller missbruk upptäckas i god tid.
Vikten av att tidigt fånga upp unga i riskzon och tillhandahålla stöd, vård och rehabilitering är knappast en moderat paradgren. Vilket visade sig just i det opportunistiska utspelet i valrörelsen. Och när Carl Albinsson, nu på Timbro, försöker beskriva "förebyggande åtgärder som faktiskt fungerar".
Nog för att han lyfter vårdfaktorn. Men när han sedan avfärdar "brist på offentliga resurser" som ett problem, tyder det mest på dålig koll.
Köerna till BUP – exempelvis för att göra de grundliga utredningar som krävs för att ställa eventuella diagnoser – har inte uppstått på grund av överflöd på resurser. Underdimensionerad elevhälsa, eller lokala poliser, är inte heller ett resultat av för mycket pengar. Tvärtom. Att vända trenden kostar. Den som inte begriper det lär inte åstadkomma mycket.
