Hon är snabbare än sin namne på savannen. Ändå känns färden lika mjuk som de gröna originalsätena. På instrumentpanelen i samma färg syns en klocka och en fartmätare som, vid en snabb första anblick, ser ut att vara original. Och den funkar – med hjälp av gps! Men så har Impalaälskaren Jan Karlander ett gott öga för detaljer.
Lyfter man på motorhuven får man omedelbart en flash av framtiden. Det blänker till, inte för att V8:n är synnerligen välputsad, utan för att skyddsglaset över battericellerna är skinande blankt.
Vissa tycker det är helgerån. De saknar det klassiska mullret från den bortopererade motorn – och möjligen också doften av bensin. Men det Karlanderska drömbygget är renare, smartare – och billigare. I drift alltså.
Det säger sig självt att det kostar både tid och pengar att föra samman en Tesla-motor med en Chevrolet Impala Convertible från 1966. I synnerhet om man bryter ny mark .
– Vad jag vet är jag den ende i världen som byggt om en Impala till eldrift, säger den skånske pionjären.
Idén är briljant. Och kanske är det såhär tyst de flesta jänkare kommer att cruisa fram under Wheels and Wings 2053.
En så snabb utveckling vill Dr Emmet Brown, förlåt Jan Karlander inte sia om. Men det är ingen tvekan om att hans passion för eldrift har öppnat nya dörrar. I hans Impala åker man numra både tillbaka i tiden och framåt – samtidigt.
Hans kärlek till jänkarbilar och mekande är gammal som gatan. I tonåren hängde han med EPA-kidsen – för att sedan skaffa lite coolare åk. Men sen kom livet emellan, jobb och familj. Men med den första Teslan väcktes bilpassionen på nytt.
– Körupplevelsen var fantastisk. Det är en överlägsen teknik och prestandan var extrem, speciellt accelerationen, säger Jan Karlander.
Men hur går man från nyfrälst elbilsägare till att konvertera en jänkare?
– Det hade börjat bli lite av en trend i USA att bygga om europeiska bilar, som folkabubblor och Porsche. Jag tyckte att det skulle vara fräckt att göra det med en Impala.
Projektet har väckt berättigat intresse i bilkretsar. Och Jan Karlander har visat upp sin Impala på en del bilträffar. Och nu är det alltså dags igen i Falkenberg. Kanske lockar han efterföljare. Men sådana här projekt kräver viss skicklighet, åtminstone än så länge.
– Jag trodde det var lättare innan vi började, tillstår Jan Karlander.
Han började med att beställa delar från en återförsäljare i Kalifornien. Valet föll på Tesla-teknik för prestandans skull. Men leveransen drog ut på tiden. Och när kitet kom i olika lådor skapade det visst huvudbry. Hur skulle han få ihop allt?
– När jag frågade Leif Tuvesson, som förmodligen är världens bästa bilbyggare, om hjälp, så tipsade han om en kille i Förslöv. Det var så jag kom i kontakt medMartin Söderlind som tidigare jobbat på Koenigsegg men nu driver egen firma, Eves AB. Utan honom hade det inte gått. Det är han som kan eldrift. Och tillsammans gick vi igenom lådorna. En del fick skickas tillbaka, annat fick beställa nytt.
Sedan började mekandet i garaget i Ängelholm. Det tog ett par år. Men 2020 var Impalan klar.
Att projektet tog sin tid har dock inte avskräckt Jan Karlander. Tvärtom. Han fick blodad tand och är i full gång med en ny konvertering. I garaget står ännu en Impala. Hela innanmätet är utrivet. Bara karossen tycks vara kvar. Men när Jan Karlander hissar upp bilen syns att konverteringen är i full gång. Där sitter bakvagnen från en Tesla. Och motorn är på plats.
Men lacken? Är bilen inte lite väl… rostig? Jan Karlander ler lurigt. Bilen har stått i öknen i New Mexico i trettio år – och det är meningen att det ska synas. Just som Jan Karlander berättar om att bevarandet av patinan är konstform i sig, glider lackeraren in i garaget.
– Det går inte att bara måla lite brunt och grönt. Det är en utmaning att bättra på patinan där det behövs.
Själv kan jag bara konstatera att den gårdsromantiska inredningsstil som kallas ”shabby chic” uppenbarligen går igen bland bilar.
Men man ska inte låta sig luras av det slitna skalet. Den här Impalan kommer att ha mer muskler och kunna gå dubbelt så långt på en laddning, 40 mil istället för tjugo. Och Jan Karlander har kunnat rädda fler gamla detaljer. Man ska kunna använda den gamla växelspaken som sitter i rattstången.
Det är vackert att se hur gamla detaljer restaureras med varsam hand, samtidigt som analogt och digitalt gifts samman.
En annan fördel med konverteringen är att elbilen håller bättre.
– Det är inte så mycket som kan gå sönder som i en bensin- eller dieseldriven bil, säger Jan Karlander.
Men, man har ju hört om att batterier kan börja brinna?
– Därför är det viktigt att ha bra batteristyrningssystem, som övervakar varje cell, förklarar Jan.
Hållbart är alltså en del av grejen. I mångdubbel bemärkelse. Bra då att intresset växer.
”Nu är restomods hetare än supersportbilar”, skriver tidningen Mest Motor. En sån rubrik borde kunna få både epa-kids och miljöpartister att fälla glädjetårar.
Att renovera är en väg till ökad hållbarhet. Lägg till konvertera och inga lokalpolitiker i Falkenberg kan klaga på att cruisingen sabbar miljön.
