Ställningarna för luftvärn glänser grönt i den halländska vårsolen. En ung värnpliktig visar "gungan" han sitter i för att hantera datorn som styr roboten. Ett befäl pratar stolt, inför församlade anhöriga, om en pluton som är den skarpaste han sett på länge. Trots strul med utrustning, planeringsmissar och försenade systemuppdateringar skulle han kunna tillägga. Men det gör han förstås inte.
I dagarna kunde dock regementets ombud lyfta bristerna under årets Värnpliktskongress. Av årsrapporten framgår att det ser ganska lika ut över landet. De värnpliktiga har kommit till en organisation där alltför mycket haltar - och saknas.
Detta har knappast undgått politikerna i Försvarsberedningen, som dessutom vill se fler värnpliktiga framöver.. Ändå slår majoriteten uppenbarligen att slå dövörat till.
Visst. Det talas om ”miljardregn”. Men slutrapporten visar att få partiers representanter har förmått ta in vilka stora behov försvaret har för att få allt att fungera – från växande värnpliktsorganisation till exempelvis ett skarpare, mer modernt luftvärn.
Centerpartiet uttryckerförvisso en ”avvikande mening” i slutrapporten. Men tyvärr lyckades partiets representant, trots övertygande stöd från tung, militär expertis, inte med att få övriga att inse behovet av att låta minst 3 procent av BNP gå militärt försvar. Ambitionsnivån landade endast på 2,6 procent enligt Natos definition..
Detta trots att risken för krig inte har minskat sedan braskande rubriker fick en del att sätta kaffet i vrångstrupen efter Folk- och Försvar vid årets början.
Så varför ges inte försvaret det ekonomiska tillskott som skulle behövas? För att vissa partiers representanter är för gröna? För att Tidöpartierna hukar under Finansdepartementets piska?
Det senare har ju hänt förr. Många minns när Anders Borg och Mikael Odenberg rök ihop – och den senare avgick i protest mot katastrofala nedskärningsplaner.
Det var illa nog för svensk försvar. Och har bidragit till att vår försvarsförmåga nedmonterades. Men nu är säkerhetsläget ett annat. Nu är det krig i Europa. Och Sverige har blivit en del av Nato. Det senare gör oss förvisso starkare och tryggare. Men visst ställer det också krav på vårt försvar, som måste anpassas efter nya förutsättningar.
Det byggs förvisso för fullt på Lv6. En ny luftvärnshall tar form, som blir ”den största byggnaden i Fortifikationsverkets bestånd”. Den ska bli arbetsplats för uppåt 400 anställda. Om pengarna räcker till att anställa förstås? Det är ju det som är problemet med att Försvarsberedningen snålar i kristid, att det varken blir tillräckligt med pang eller personal för pengarna.
Sveriges försvar behöver mycket mer pengar än det förslag som nu ligger på bordet. För att ta ett exempel som berör Halland: drönarkriget i Ukraina har tydligt visat vilka nya, stora utmaningar luftvärnet står inför. Betydligt mer omfattande förstärkningar krävs - bara för svensk luftvärn.
Detsamma gäller infrastrukturen, som måste rustas upp för att såväl klara att ta emot värdlandsstöd - som att transportera värnpliktiga från exempelvis hem och regementen inom rimlig tid.
Försvarsberedningens förslag räcker knappt till att kompensera för gamla synder. Slutrapporten visar på alltför dålig probleminsikt, i det värsta läget sedan andra världskriget. Det är pinsamt. Men det är inte för sent för regering och riksdag att tänka rätt.
