På bussen från Bilbao till Madrid slöscrollar jag igenom lite spanska turistguider på internet. Det blir tydligt att det finns tre samtalsämnen du starkt rekommenderas att undvika: Gibraltar, inbördeskriget, och “katalanfrågan”.
Det visar sig ändå bli svårt att låta bli, när jag på Madrids gator möts av tusentals demonstranter. “Viva la unidad de España” står det på flaggorna – leve det förenade Spanien. Demonstrationen är inte en enskild händelse, visar det sig. Enorma protester har pågått i över två veckor, och i skrivande stund ser det ut som att det lär fortsätta.
Så, vem är det man är arg på? Socialistpartiets ledare och nuvarande premiärminister, Pedro Sánchez. Spanien gick till val i somras, och efter misslyckade försök till regeringsbildning har Sánchez nu lyckats samla det stöd han behöver för att behålla makten. Givetvis är alla inte nöjda. En del – en stor del, av demonstrationerna att döma – är rent ut sagt rasande.
För att kunna bilda en regering har Sánchez nämligen pratat ihop sig med separatistpartier. Och stödet kom givetvis inte gratis. Bland annat innebär överenskommelsen att man kommer ge amnesti till de som fått möta juridiska följder efter den politiska kris som uppstod i samband med den (illegala) katalanska självständighetsomröstningen för ett par år sedan. Ett dyrt pris att betala, menar demonstranterna.
En kvinna i 50-årsåldern berättar att hon varit medlem i socialistpartiet i många år, men att hon är med och demonstrerar idag för att det inte längre handlar om partipolitik, utan att Sánchez gått för långt i desperation för att själv behålla makten.
Jag får också tillfälle att prata med en representant för arrangörerna, Partido Popular (spanska kristdemokrater). Hon menar att de demonstrerar idag för att överenskommelsen är konstitutionsvidrig och “una amenaza a la democracia” – ett hot mot demokratin. Man fruktar bland annat att Puigdemont, katalanledaren som flydde till Belgien efter att ha utropat Katalonien som självständigt, nu ska välkomnas tillbaka.
Hon lyfter också Sánchez samröre med kriminella, inklusive “baskiska terroristorganisationer med medlemmar som avtjänat, eller borde avtjäna, fängelsestraff”. Flera högljudda demonstranter kräver att Sánchez själv blir dömd till fängelse. Man vädjar till EU om hjälp för att “räddas från terroristerna”.
Och nä, här går det inte riktigt att låta bli att prata om katalanfrågan. Det finns starka skäl till att skyltarna i demonstrationståget hyllar det förenade Spanien. Man är helt enkelt rädd att Sánchez eftergifter kommer leda till katalansk självständighet – och att detsamma sedan kommer krävas från baskerna och galicierna som resultat. Ett splittrat Spanien, fruktar många.
Alla håller inte med. På ett torg står en grupp framför GRAPO-flaggan – för kommunistiska PCE(r) och tillhörande terrororganisation (numera inaktiva). De står här varje söndag, berättar en av representanterna, som kallar sig antifascist, för mig. Hon hyllar överenskommelsen och amnestin: “I en demokrati ska ingen sitta fängslad på grund av sina idéer.”
Vad det blir av demonstrationerna och regeringsbildningen återstår att se. Säkert är att spanjorernas starka folkvilja och engagemang är beundransvärt. Och kanske ligger det också lite i den sydeuropeiska kulturen, att ta till gatorna i missnöje;
“Äh, jag vet inte så mycket om det här,” säger en äldre herre när jag frågar honom varför han deltar i demonstrationerna idag. “Jag gillar att demonstrera, och det går ändå inget bra på TV.”
Jag följer utvecklingen med spänning.
